Att överstiga hinder
Jag har väldigt länge haft svårt med att prata i telefon. Ända sedan jag var mindre, när jag fick min första telefon vid 12 års åldern så har jag haft svårt. Eller i början så pratade jag ju mest med mamma och pappa i telefon men jag kommer ihåg när jag var ännu mindre när det inte fanns behändiga mobiltelefoner så kunde jag knappt prata med mina klasskamrater i telefon när man skulle bestämma lektider. Det var en gång som jag praktiskt taget bara gav telefonen till min pappa och han fick bestämma lektid med min bästa kompis på fritids.
När jag blev äldre, omkring 14-15 år, så hade jag oerhört svårt med detta. När min mobil ringde och det inte var mamma eller pappa, nära släkting eller bästa kompisen så gav jag min mobil till den som var i närheten och bad dem svara. Det handlade inte om att jag var feg eller töntig. Det handlade om att jag inte litade på mitt sätt att hålla en konversation i telefon. Jag har jätte svårt med "Hej-då"-frasen, eftersom jag har så svårt med avsked, och jag har gjort allt för att slippa det. Mina kompisar har ofta fått hålla i samtal som jag egentligen skulle ha hållt i och det är många gånger som jag bara knäppt av telefonen i hopp om att den på andra sidan ska sluta ringa.
Nu när jag gått på terapi-samtal så har jag tagit upp det här och fått redskap att arbeta med och nu har jag blivit bättre. Jag kan ringa till folk som jag inte har träffat och som jag inte har någon sorts relation till. Men att ringa till någon jag känner men kanske bara är bekant med har jag fortfarande svårt för. Jag är rädd för att inte höra vad personen i luren säger eller för att det ska bli missförstånd m.m.
Jag har inga problem med att svara när telefonen ringer nu dock, oavsett vem det är.
Det är just det här att ringa upp och vara den som väntar på att den andra i änden ska svara.
Idag så skulle jag boka tid hos min massör och det är min pappa som har stått för att boka dessa tider tidigare för att det är svårt för mig att komma dit kommunalt så pappa har kört mig dit, så det har varit enklare att pappa har bokat tiderna då han vet när han kan köra mig. (Jag har ju varit ledig ett helt år så mina tider har varit rätt flexibla). Iallafall, så jag satt och messade med pappa om vilka tider som skulle passa och han ringde upp Clinton (massören), det blir lite krångel med tiderna så jag fick ett mess från pappa:
"Ring Clinton på ..........."
Det drar ihop sig i magen på mig och jag börjar andas snabbare. Att det ska vara så svårt att ringa ett samtal och boka en tid? Framförallt när personen som jag ska ringa till antagligen får 5-10 samtal om dagen som handlar om just bokningar?! Så jag ringde upp pappa och försökte låta cool men innerst inne så hade jag lite smått panik. Jag frågar när han kan och jag bläddrar i almenackan. Han säger när han kan och jag kollar.. Det är rätt tight för att få ihop det så jag får ta en tid på höstlovet kommer vi fram till (Jag vill egentligen inte har någonting uppbokat på höstlovet men det kan vara skönt att få massage då ändå).
"Hur är han att prata med i telefon??" Får jag ur mig i en pipig röst. Jag ska inte ens behöva fråga det här? Det är bara att trycka på telefonnumret och ringa?! Jisses.
Nåväl, vi kommer fram till en dag jag och pappa som funkar för båda. Vi lägger på och jag går in i smset igen och letar upp telefonnumret.
Jag tryckte på numret fort som attan så jag inte skulle hinna ändra mig och så hörde jag signalerna..
Tuut.. Tuut.. Tuut.. Tuuut... Tuuuuut
Tuuten blev längre och jag kände ett litet hopp om att han inte skulle svara så han kunde ringa upp mig istället senare. Men sen hör jag en röst.
"Hej det är Clinton..."
Och så börjar det. Vi bokade en tid och allt gick jätte bra. Förutom att jag var nervös under hela samtalet och säkert lät stressad, men vi fick en tid bokad och båda la på nöjda och glada.
Jag besteg mitt överdådiga mount-Everest som bestod av att inte våga ringa samtal och nu kommer jag säkert kunna ringa honom nästa gång utan några större oros-moment. Bra jobbat Emma!
Det jag vill säga med detta inlägg är att allt går att fixa och att det enda som stoppar en från att göra vissa saker är för att man själv bygger upp sådana stora orosmoln och berg som egentligen inte behöver finnas. Man tror oftast att personen man ska ringa till (i detta exempel) kanske tycker att man har konstig röst, inte ska höra vad man säger eller helt enkelt att man missförstår varandra. Det behöver inte alls vara så, man ska inte utgå från att det kommer gå dåligt. Utgå från att när du är klar med det så kommer du att ha sopat ner ett hinder och du har klarat det med bravur och att det kommer gå så mycket lättare nästa gång. + Du kan ju till och med ha bokat en massagetid, och vem vill inte ha en sådan? (Se det som en belöning för att du faktiskt ringde upp den här personen) Kram till er ♥
När jag blev äldre, omkring 14-15 år, så hade jag oerhört svårt med detta. När min mobil ringde och det inte var mamma eller pappa, nära släkting eller bästa kompisen så gav jag min mobil till den som var i närheten och bad dem svara. Det handlade inte om att jag var feg eller töntig. Det handlade om att jag inte litade på mitt sätt att hålla en konversation i telefon. Jag har jätte svårt med "Hej-då"-frasen, eftersom jag har så svårt med avsked, och jag har gjort allt för att slippa det. Mina kompisar har ofta fått hålla i samtal som jag egentligen skulle ha hållt i och det är många gånger som jag bara knäppt av telefonen i hopp om att den på andra sidan ska sluta ringa.
Nu när jag gått på terapi-samtal så har jag tagit upp det här och fått redskap att arbeta med och nu har jag blivit bättre. Jag kan ringa till folk som jag inte har träffat och som jag inte har någon sorts relation till. Men att ringa till någon jag känner men kanske bara är bekant med har jag fortfarande svårt för. Jag är rädd för att inte höra vad personen i luren säger eller för att det ska bli missförstånd m.m.
Jag har inga problem med att svara när telefonen ringer nu dock, oavsett vem det är.
Det är just det här att ringa upp och vara den som väntar på att den andra i änden ska svara.
Idag så skulle jag boka tid hos min massör och det är min pappa som har stått för att boka dessa tider tidigare för att det är svårt för mig att komma dit kommunalt så pappa har kört mig dit, så det har varit enklare att pappa har bokat tiderna då han vet när han kan köra mig. (Jag har ju varit ledig ett helt år så mina tider har varit rätt flexibla). Iallafall, så jag satt och messade med pappa om vilka tider som skulle passa och han ringde upp Clinton (massören), det blir lite krångel med tiderna så jag fick ett mess från pappa:
"Ring Clinton på ..........."
Det drar ihop sig i magen på mig och jag börjar andas snabbare. Att det ska vara så svårt att ringa ett samtal och boka en tid? Framförallt när personen som jag ska ringa till antagligen får 5-10 samtal om dagen som handlar om just bokningar?! Så jag ringde upp pappa och försökte låta cool men innerst inne så hade jag lite smått panik. Jag frågar när han kan och jag bläddrar i almenackan. Han säger när han kan och jag kollar.. Det är rätt tight för att få ihop det så jag får ta en tid på höstlovet kommer vi fram till (Jag vill egentligen inte har någonting uppbokat på höstlovet men det kan vara skönt att få massage då ändå).
"Hur är han att prata med i telefon??" Får jag ur mig i en pipig röst. Jag ska inte ens behöva fråga det här? Det är bara att trycka på telefonnumret och ringa?! Jisses.
Nåväl, vi kommer fram till en dag jag och pappa som funkar för båda. Vi lägger på och jag går in i smset igen och letar upp telefonnumret.
Jag tryckte på numret fort som attan så jag inte skulle hinna ändra mig och så hörde jag signalerna..
Tuut.. Tuut.. Tuut.. Tuuut... Tuuuuut
Tuuten blev längre och jag kände ett litet hopp om att han inte skulle svara så han kunde ringa upp mig istället senare. Men sen hör jag en röst.
"Hej det är Clinton..."
Och så börjar det. Vi bokade en tid och allt gick jätte bra. Förutom att jag var nervös under hela samtalet och säkert lät stressad, men vi fick en tid bokad och båda la på nöjda och glada.
Jag besteg mitt överdådiga mount-Everest som bestod av att inte våga ringa samtal och nu kommer jag säkert kunna ringa honom nästa gång utan några större oros-moment. Bra jobbat Emma!
Det jag vill säga med detta inlägg är att allt går att fixa och att det enda som stoppar en från att göra vissa saker är för att man själv bygger upp sådana stora orosmoln och berg som egentligen inte behöver finnas. Man tror oftast att personen man ska ringa till (i detta exempel) kanske tycker att man har konstig röst, inte ska höra vad man säger eller helt enkelt att man missförstår varandra. Det behöver inte alls vara så, man ska inte utgå från att det kommer gå dåligt. Utgå från att när du är klar med det så kommer du att ha sopat ner ett hinder och du har klarat det med bravur och att det kommer gå så mycket lättare nästa gång. + Du kan ju till och med ha bokat en massagetid, och vem vill inte ha en sådan? (Se det som en belöning för att du faktiskt ringde upp den här personen) Kram till er ♥
Kommentarer
Trackback
