Det ni inte visste
[...] Vi sa hejdå, kramades och pussades och sedan åkte dem. Stunden jag stängde dörren till rummet började jag gråta. Ögonen som än hade hållits torra från tårar dränktes nu med den salta vätskan som vägrade sluta rinna och trilla mot mina kinder. Det kändes som att någon slagit mig i solar plexus upprepande gånger. Hårt. Jag vek mig dubbel och smärtan i magen var obeskrivlig. Jag ville springa efter dem. Springa nerför den kalla tegeltrappan, ut på gården, ner mot parkeringen och stanna framför bilen och aldrig låta dem åka. Men jag visste att jag inte kunde. Jag visste att personalen skulle stoppa mig innan jag ens lämnat rummet. Jag ville inget annat än hem till min säng just den sekunden de tog sina steg ut från mitt rum och jag slogs av tanken att jag nu var ensam.. mer ensam än jag någonsin skulle känna mig igen.
detta är en fortsättning man bara vill läsa om... inte vara med om! en mkt fängslande läsning...
krya på dig min snorpa!! <3 <3
Tung läsning, är så skönt att det är från en svunnen tid och att du nu är stark och kan skriva om det. Är säkert många unga som kommer att känna igen sig i det Du skriver....tyvärr måste jag nog säga. Hoppas Din "bok" kan hjälpa om så bara 1 :D
