EMJLs Smycken

 

Det är inte lätt att bära en saknad som är så stor att det inte finns ord nog att beskriva den med. När jag fick min diagnos Fibromyalgi så kände jag mig väldigt ensam, trots stöd från alla i min omgivning. Jag kände mig förvirrad och uppe i det blå, jag visste inte vart jag skulle vända mig eller vad jag skulle ta mig till. Hur skulle jag lära mig att leva med en diagnos som påverkar mig varje dag och som kommer att göra det i hela mitt liv? 

 

När jag fick diagnosen så fanns det bara en enda människa som jag ville prata med och det var min mormor. Hon led själv utav det här och hon skulle varit den enda som kunde förstå mig helt och fullt ut, 100% i alla mina tankar och i mitt mående. Att min saknad var enorm innan jag fick beskedet var en sanning för mig som fortfarande är svår att hantera, men när jag fick veta det här så växte den, om det än kan verkas omöjligt. Hur kan någonting som är enormt växa sig ännu större? Jag vet inte, men det gick.

 

För 6 år sedan, när min älskade mormor gick bort så hade jag en almanacka som jag bar med mig hela tiden och i denna almanacka så stod det ett citat för varje vecka, allt från kända personer idag och från gamla filosofer och även anonyma författare. Den vecka hon gick bort så stod citatet: "Det är alltid för tidigt att ge upp". Detta citat har följt efter mig från den stunden och bara något år efter så stod jag i en bokhandel och framför mig så står en skrivbok, helt svart med en vit text på: "Det är alltid för tidigt att ge upp". Jag var självklart tvungen att köpa boken och det första jag skrev i den var att det citatet funnits i min almanacka den veckan min kära mormor gick bort.

 

När jag fick diagnosen och min saknad och längtan efter mormor ökade så stegrade min önskan om att ha detta citat med mig hela tiden, varje dag. Jag åkte hem till mitt rum i villan som mamma och pappa bodde i då och började leta bland mina gamla kort och brev i hopp om att hitta någonting från mormor. Jag visste att jag lagt undan dem på ett speciellt ställe, att jag sorterat ut allt som jag fått från mormor och lagt i en annan ask men jag kunde inte erinra mig och vart jag lagt asken. Jag hittade ingenting och min besvikelse växte. Dock, någon vecka efteråt när mamma är i takt med att packa inför flytten så hittar hon min gamla ask och när jag väl tittar i den så hittar jag ett kuvert där mormor skrivit en hälsning och avslutat med: "Kram Mormor". Detta var helt perfekt. Jag hade nu bestämt mig för att göra en tatuering med citatet och med mormors "signatur" under.

 

Mormor har kämpat genom hela sitt liv, hon var tvungen att uppfostra 3 barn helt själv då min morfar gick bort alldeles för tidigt, hon slet för att ha mat på bordet och hon slet för att ha pengar till sina 3 barn som älskade att spela hockey och att sporta i alla dess former. Till detta behövdes utrustning och för att kunna köpa utrustning så krävs det pengar. Mormor slet dag in och dag ut och varje gång jag hör historier om mormor så blir jag så imponerad och mållös, hur orkade hon? Med alla dessa krämpor, med allt som gick emot henne, hur orkade hon? Jag förstår inte och i slutet var hon så otroligt dålig att hon inte orkade kämpa längre och jag är förundrad att hon orkade tills denna dag. Alla hennes krafter och all hennes envishet önskar jag att jag hade mer utav. Jag försöker att hålla min ork uppe och jag försöker att vara positiv, allt för att göra henne stolt där hon sitter på sitt moln.

Jag tvekade aldrig på att göra denna tatuering och jag kan säga att det är den mest betydelsefulla jag har. När jag mår dåligt så tittar jag på tatueringen, tittar på hennes handstil och känner att hon är här, hos mig, alltid. Som ni ser på bilden så är hennes signatur lite sned och det är meningen, det var så hon skrev på brevet och det är så det ska vara, för det var hon. Hon hade svårt att skriva på slutet med sina krokiga fingrar och att det är snett gör det mer autentiskt och som mamma säger: "Jag ser mormor framför mig när jag tittar på den". Och det är det jag också gör. Aldrig har hon varit lika frånvarande som närvarande som nu, aldrig har hon funnits närmre mig än nu och att hon kommer vara där förevigt gör mig stark och aldrig har jag känt mig starkare än nu.

Det är inte lätt att bära en saknad som är så stor att det inte finns ord nog att beskriva den med. Det är inte lätt att beskriva en människa som haft en sådan styrka som min mormor, att jag ens försökt är dumdristigt, för det går bara inte.