"Jag släpper dig aldrig", sa han

För någon dag sedan så tittade jag och Erik på tv, en deckare på 1an. Den handlade om ett par som varit tillsammans en längre tid, försökt få barn men inte lyckats, ett par som älskade varandra något otroligt och kärleken var som en aura runt dem trots bråket om att mannen ofta kom hem senare än vanligt. Kvinnan kom hem från jobbet och gjorde sig fin, tog på sig rött läppstift och en utmanande klänning, gjorde sig fin i håret och inväntade mannen. Telefonen ringer, det är mannen som säger att han måste jobba över. Kvinnan blir frustrerad och säger att om han inte kommer hem innan kl 21.00 så behöver han inte bry sig om att komma hem ens, men detta med en frustration och ledsamhet som anledning. Hon menade det ju inte. Kl 22.15 ringer det på dörren, han var sen, trodde hon, hon öppnade dörren och utanför står två poliser. Han hade förolyckats i en bilolycka. Med en annan kvinna i bilen.
 
Hennes sorg och förvivlan, hennes ångest och rädsla över att behöva leva utan honom grep tag i mig så otroligt. När scenen med begravningen kom så började jag gråta helt hysteriskt. Tårarna bara rann och jag förstod ingenting. Jag brukar inte gråta till filmer, jag brukar bli tårögd men det är sällsynt att tårarna faktiskt börjar rinna. Jag brukar känna att det finns riktigare och viktigare saker att gråta till. Konstigt kanske men sant. Men nu, jag kunde inte hindra tårarna från att rinna och min tröja blev helt genomblöt från tårarna jag torkat bort. Hennes saknad bara sköt sig in i mitt bröst och jag började tänka på vad som skulle hända mig om jag förlorade min stora kärlek i livet, min Erik. Jag skulle också se honom när jag behövde honom som mest, jag skulle också pratat med honom, hallucinerat om att han fanns där bredvid mig i sängen varje kväll, pussandes på min panna, sägandes: "God natt dosing". Mitt hjärta bara rivs ur bröstet när jag tänker på det. Det får bara inte hända. Han var min räddande ängel, då han kom i precis rätt tid i mitt liv. Jag var på den djupaste botten och han accepterade mitt mående, han ville inte att jag skulle må dåligt. Han såg mig aldrig som en börda och det gör han fortfarande inte. Det finns ingenting som är så självklart för honom som att hjälpa mig och att finnas där för mig. Jag vet att jag aldrig skulle få den acceptansen eller hjälpen hos någon annan som jag får från Erik, det finns verkligen inte.
 
Efter avsnittet så var båda lågmälda, avsnittet hade verkligen gripit tag i oss båda och mina ögon var så rödgråtna och mina kinder så varma från tårarna som fallit. När vi la oss bredvid varandra i sängen så höll vi händerna mellan oss vid ansiktena, mina inuti hans. I en trygghet som för mig betyder mer än någonting annat, en trygghet som ingen annan kan få mig att känna. Hos honom är jag stark och med hans stöd klarar jag allt. Vi tittade i varandras ögon och tårarna började återigen rinna för mig: "Vad menar du med att avsnittet var jobbigt?" "Jo, men jag tänkte under tiden att det verkligen finns par som det händer sådanthär hemskt för", "Mmmm", "Vad tänkte du?" "Att det aldrig får hända oss, aldrig, jag skulle aldrig klara mig utan dig", "Nej... Det får det inte göra och det kommer det aldrig göra, jag släpper dig aldrig".
 
"Jag släpper dig aldrig" sa han.
 
Tårarna rann ytterligare och vi sa godnatt. Hans små snart-somnar-jag-ryckningar fick mig först att få separationsångest, "du får inte somna först" tänkte jag, men sedan låg jag och tittade på honom, min trygghet och kände ångest, glädje, lycka och sorg på samma gång. Du får aldrig lämna mig, hör du det?! Aldrig.
 
Jag vet inte vart jag skulle ramla utan Erik hos mig. Jag vet inte vart jag skulle hamna.
 
Jag tittade på dig, pussade på din arm, jag pussade på din ring som binder dig till mig. Våra ringar som förbinder oss till varandra, alltid. Tillsammans är vi starkast.
 
Avsnittet fick mig verkligen att tänka, det fick mig att väckas ur koman som jag så länge varit i. Trygghetskoman och att ta-någon-för-givet-koman. Hon visste att han skulle komma hem, trots att hon sa att han inte behövde bry sig om att komma hem om han inte gjort det innan kl 9 på kvällen. Hon visste att likt en bomerang så skulle han komma hem, till henne. Men den här kvällen så gjorde han inte det och han skulle aldrig göra det, förutom i hennes drömmar och tankarna, och hallucinationerna där de ligger i sängen och pratar minnen, där de ligger i sängen och hon skriker att hon inte klarar sig utan honom.
 
Jag släpper dig aldrig och nåde dig om du någonsin ens tänker på att släppa mig. Likt en bomerang ska du alltid komma tillbaks till mig, men för det kommer jag aldrig ta dig för given.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Moa

Jättefint skrivet inlägg, Emse! <3

2012-07-12 @ 19:05:46
URL: http://themoie.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0