Äntligen får jag sluta med tabletterna



Det är inte alltid lätt, man möter motgångar och medgångar. 
Men det är motgångarna som är dem tuffa, det är dem som lätt kan trycka ner en och trycka så länge tills man ger upp. Tills man ligger där, nedbruten och svart inombords. Medgångarna finns dem med, de kommer oftare än motgångarna, men ändå så känns dem så sällsynta, för när dem kommer så följer man bara med, man flyter med som att man rider på en våg. Man tänker inte, man reflekterar inte vad som händer utan man följer bara med, rider på vågen tills den abrupt slutar och man ligger där på stranden, hostandes och undrar vad som precis hände. Allting sker så snabbt, både motgångarna och medgångarna, men ändå så är dem så vitt skilda i tidsaspekt. Motgångarna känns så oändligt långa, medgångarna känns som en tiondelssekund.

För 2 år och 4 månader sedan så började jag äta antidepressiva. Då hade jag mött min största motgång och tabletterna slog mig hårt i ansiktet, jag ville inte äta dem men jag var så tvungen. Jag har stridit mot dem så oändligt mycket, jag har avskytt dem, jag har hatat dem så mycket så jag i slutändan trott att jag gillat dem. Jag har förnekat dem och jag har föraktat dem. För 2 år och 4 månader sedan så trodde jag aldrig att jag skulle vara där jag var då och för 2 år och 4 månader sedan så trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle vara där jag är nu, idag.

För 3 dagar sedan så fick jag börja trappa ner på dosen som jag tar varje kväll. Som jag tagit varje kväll i 2 år och 4 månader. Någonting som har blivit till en vardag skall nu ändras och bli en början på en helt annan, en helt ny vardag. Jag har redan börjat känna av symptom som min läkare nämde, det är obehagligt och okontrollerbart. Men jag går igenom det, det också. Som allt annat.

Igårkväll så började jag gråta i Eriks famn när vi skulle sova. Jag var rädd. Livrädd för vad komma skall. Rädd för vad som skulle hända med mig utan tabletterna, men även rädd för att lämna en trygg vardag där tabletterna har haft kontroll på mig och mina känslor. Samtidigt som jag föraktat dessa har jag ändå tyckt om dem, för dem har ju faktiskt hjälpt mig. Även om jag inte har velat tro på det så har dem det. Det har hjälpt mig, men dem har faktiskt inte hjälpt mig så mycket som jag själv har hjälpt mig. För tabletterna hjälper mig inte att se saker och ting positivt. Tabletterna tar bara bort topparna och dalarna som jag hade förut, som jag fortfarande har. Tabletterna är inte den jag är idag och avslutandet på detta kommer inte göra att jag går tillbaka 2 år och 4 månader i tiden.

Jag grät i Eriks famn, av lättnad och trygghet. Av rädsla och förakt. Jag grät för jag var rädd. Jag grät för att jag var lättad. För 2 år och 4 månader sedan så började jag äta dessa tabletter. Om en månad så är jag fri från dem och då börjar ett helt nytt liv. En ny frihet som jag längtat så obeskrivligt mycket efter.

Frihet, du är så otroligt välkommen.
/Din Emma



Kommentarer
Postat av: Fridis

Du är så himla bra Emmis! <3

2012-06-17 @ 18:04:44
URL: http://asnajs.blogg.se
Postat av: Moa

Du är stark. Du klarar det!
<3

2012-06-17 @ 21:29:58
URL: http://themoie.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0