EMJLs Smycken

Jag trodde att det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag har väntat så länge. Men jag har fallit. Jag är fortfarande i chock och kommer nog vara det några dagar till. Jag har inte förstått innebörden. Det är en livslång sjukdom. Kronisk. Jag kommer ha den. Alltid. För alltid. Evigheten är ordet jag letar efter och det är sanningen. Face the truth.

Jag tog det med lätthet i tisdags, men när jag gick hem från tåget på kvällen efter kursen så grät jag. Tårarna rann nerför kinderna och det var av lycka, det var av sorg, förtvivlan och orättvisa. Jag var lycklig för jag hade klarat utbildningen, trots beskedet på morgonen. Jag hade orkat och jag stod i. Orättvisan är lätt, det är för att jag inte har någon i min närhet att dela detta med. Fullt ut. Jag har inte min mormor kvar, hon skulle varit den enda jag hade kunnat prata med. Hon skulle ha varit den jag hade kunnat gråta med, få 100 % förståelse, kunna gå igenom krämporna tillsammans, hon och jag. Jag hade kunnat ringa henne, fråga om råd, fråga hur hon gör för att inte få ont när hon sitter ner. Vad gör hon när hon inte kan bära upp det nydiskade till skåpen? Vad gör hon när hon sitter lamslagen i fotöljen och inte orkar? Vad gör hon? Vad ska jag göra?

Jag är stark. Jag är svag. Jag klarar allt. Jag klarar ingenting.

Vid middagen slog det mig. Framtiden. Hur är den? Hur ser den ut för mig? Hur ser den ut för mig som mamma?

Vid middagen slog det mig att jag kanske inte kommer kunna leka med mina barn på golvet. Jag kommer inte kunna leka "rida häst", jag kommer inte kunna krypa runt och jaga mina barn. Jag och mina krämpor.

Jag kommer stå emot. Jag kommer inte kuva mig under smärtan. Jag kommer inte bli lamslagen. Inte varje dag.

Jag trodde det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag trodde att det skulle få mig att må bättre. Det kommer det att göra, men inte idag och inte i morgon. Men kanske i övermorgon.