EMJLs Smycken

Igår var det mammas 50 årsdag och vi hade lite överraskningar för henne. Det blev en otroligt bra dag! Får berätta mer sen. Idag har jag min mösspåtagning och det ska bli så himla kul! Har längtat något otoligt efter den här dagen och nu är den här. Ha ej fin dag mina vänner så hörs vi mer senare ♥

 

Ett litet smakprov på nya tatueringen. Har en vision om hur jag vill ta bilden, så ni får hålla ut lite till. Ska försöka ge E lite fotolektioner i helgen, om vi hinner. Han är inte så jätteintresserad utav det, men det är nog främst för att han inte kan det så bra (vilket han säger själv). Men som sagt, ett litet smakprov. ♥

 

 

 

 

Jag fick en kram av dig i natt mormor. Vi var i ett hus som svävade i himlen. Du och jag. Du talade till mig, du sa att du skulle försvinna från mig. Du sa att du var sjuk. Du sa att du skulle dö. Du var varm. Du höll om mig. Hårt. Du tog dina händer med dina krokiga fingrar och höll dem omkring mina varma, fuktiga kinder. Du tittade mig djupt i ögonen och sa att du älskade mig. Att du alltid skulle göra det. Även om du inte fanns vid min sida. Du skulle aldrig lämna mig, men ändå skulle du det.

Jag kände din närvaro. Jag kände värmen inom mig när jag stod bredvid dig. När jag fick se dig. Jag kände värmen inom mig när du skrattade. Jag kände värmen som omslöt mig som en filt när du höll dina händer på mina kinder. Tårarna fyllde ögonen och jag kände din kärlek. Din fina kärlek som jag vill ha tillbaka. Din värme som bara du kan få mig att känna. Ditt skratt som får mig att bli lycklig. Din närvaro som jag älskar. Min fina mormor som jag vill ha hos mig.

Du höll om mig så hårt, så hårt så jag kände det i kroppen när jag vaknade upp ur drömmen. Drömmen som var omsvept av vita moln, drömmen som jag vill tillbaka till. Dig som jag vill vara hos. Du sa att du älskade mig och att du alltid skulle göra det. Jag sa att jag älskar dig tillbaka. Och att jag alltid kommer att göra det. Trots att du lämnat mig.

Du lämnade mig i drömmen och aldrig har jag känt den smärtan i bröstet som jag gjorde när jag vaknade upp och insåg att du aldrig kommer tillbaka.

 

Lite bilder från förra påsken

 

Gud vad jag älskar påsk alltså. För precis två år sedan var jag inlagd på Danderyds öppna psykiatriska mottagning. Då blev det inget firande direkt, vi fick ställa in de firande vi bokat in med släkt och vänner. Jag fick självklart lite påskägg av familjen och farmor men annars så var det inget annat. Det kanske låter negativt och "sorgligt" men jag har vänt den känslan och nu när våren är på intåg och påsken är här så är jag bara lycklig och mina känslor bara spirar. Jag fullkomligen älskar våren och framförallt, påsken. För mig handlar det inte om att få godis eller att få leta påskäggen i trädgården, för mig handlar det om att få vara tillsammans med dem jag älskar och att jag för två år sedan var på det ställe som har förändrat hela mitt liv och att jag då insåg vilka fina och underbara människor jag har i min omgivning. Påsken är lycka för mig och dessa bilder jag lagt upp nu visar den värme jag spirar och vill förmedla under denna tid. Som ni kanske kommer ihåg så låg påsken lite senare förra året, då låg jag på landet och solade (som ni ser på sista bilden) och jag hade redan fräknar och färg. Helt underbart. Nu kommer det inte vara lika fint väder i år, men värmen kommer ändå att finnas och ja, fräknarna, de kommer komma i år med.

 

 

 

Jag signerade min första bok igår.. Så otroligt härlig men främmande känsla måste jag säga. Jag var jättenojjig över att jag skulle darra och inte skriva fint men då satte jag bara på en lugnande låt och tänkte inte på vad jag gjorde och så blev det så här. Jag är nöjd iallafall!



När kommer jag inse vad det är jag håller på med? Det undrar jag... Lycka!

Jag har haft väldigt svårt att förstå att detta hänt. Jag har väldigt svårt att förstå att Jag, Emma Larsson, har skrivit en bok. Jag har än mer svårt att förstå att jag har TRYCKT en bok. Jag? Ojoj..

Som Moa skriver här så har det varit väldigt mycket smusslande under hösten och nu i början av året. Vi har legat i något otroligt och det har blivit en hel del mailandes och pratandes. Det har ändrats på bokens utseende, det har korrigerats i texten, det har lästs och lästs och lästs, under tiden som jag har skrivit än mer på boken och samtidigt som vi båda går i skolan (Moa går dock på universitetet). Hur vi har lyckats? Vi har lyckats för att båda har sådan otrolig vilja, sådant otroligt driv när vi hittar någonting vi tycker om att göra och för att båda aldrig nöjer sig med ett halvdant arbete.

Jag måste säga att vi var bra vänner innan detta projekt, men nu vet jag inte vad vi ska kalla oss för, kompanjoner kanske? Jag måste få säga att vår relation har stärkts något otroligt. Jag har haft svårt att säga vad jag tycker och tänker till folk som har gjort någonting till mig, och detta har jag fått jobba på väldigt mycket då det inte är något litet projekt vi har gjort tillsammans, vi har gjort en bok ihop och det krävs väldigt mycket jobb och då kan man inte hålla in med åsikter och tankar. Så jag har fått klämma hårt i någonting samtidigt som jag sagt till Moa vad jag inte varit helt nöjd med, men jag kan säga såhär, det har inte varit mycket! Moa har fått jobba med att få höra konstruktivkritik, hon har fått tampats med mina oändliga frågor och tankar kring hur jag vill ha det. "Ska vi ha så? Eller vad tycker du? Njaa.. Åååh jag vet inte hur jag vill ha det!" Men detta har bara gjort att vi lärt känna varandra bättre och innan detta projekt så kunde Moa fylla i mina meningar (som ett gammalt gift par) men nu, nu kan hon bannemig läsa mina tankar! Det har hänt 2 ggr att jag inte ens har hunnit säga klart vad jag har velat ändra på innan hon kommer och säger precis det jag vill ha ändrat. Hur sjukt är inte det?

Vi har varit ett galet team tillsammans och vi har stött på motgångar och krångel men samtidigt så har vi varit nervösa tillsammans, ivriga och allmänt exhalterade. I fredags kom boken till mig i en kartong, 16 st låg däri och jag blev så stum. Jag visste inte vad jag skulle säga. Helt plötsligt så låg de där framför mig. Det som var så otroligt tråkigt var att Moa inte kunde vara med mig då. Jag ville uppleva det tillsammans med henne. Jag menar, jag känner att Moa har gjort det största jobbet. Hon har fått ta så otroligt mycket mer jobb än vad jag gjort. Hon har gjort så att JAG har kunnat trycka en bok. Hon och inte jag.

Jag försökte visa henne min tacksamhet när vi var i Umeå genom att ha skickat efter en signerad bok utav hennes favoritförfattarinna (min med) Joyce Carol Oates, det var dessutom henne favoritbok som jag hittat, första utgåvan. Jag skrev även ett brev till henne, men trots allt det, så känner jag inte att jag tackat henne nog. Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas med det. Men någon dag ska jag nog komma på något riktigt bra. Vänta bara.

Med dessa ord sagda så väntar vi nu på att få den andra upplagan, då det blev fel i första i trycket, och den väntas komma på tisdag. Då är det verkligen på riktigt. Då är det den fullständiga, färdiga, kompletta, boken som jag kommer att hålla i handen. Jag önskar bara att jag kunde ta express-flyget upp till Umeå för att uppleva det tillsammans med Moa. Det kommer inte kännas rätt utan henne vid min sida när jag tar emot nästa kartong med våra böcker i. Men jäklar vad det ska firas när de kommer ner till påsk. Så Moa, värm upp redan nu!

Här har ni, vår bok. "Det dödade mig inte, det gjorde mig bara starkare" - Författare: Emma Larsson. Fotograf, Designer, Layoutare/"Sättare": Moa Bjurner

 

 

jag saknar det som inte finns och sprider ut mig själv i vinden
bara du kan bära det som gör så ont i mina ögon. vi har något stort
på gång, så länge ingen bryr sig om vilka höjder vi kan nå
på vilken sida som vi står.

 

Den Svenska Björnstammen - Svalkar vinden

Jag trodde att det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag har väntat så länge. Men jag har fallit. Jag är fortfarande i chock och kommer nog vara det några dagar till. Jag har inte förstått innebörden. Det är en livslång sjukdom. Kronisk. Jag kommer ha den. Alltid. För alltid. Evigheten är ordet jag letar efter och det är sanningen. Face the truth.

Jag tog det med lätthet i tisdags, men när jag gick hem från tåget på kvällen efter kursen så grät jag. Tårarna rann nerför kinderna och det var av lycka, det var av sorg, förtvivlan och orättvisa. Jag var lycklig för jag hade klarat utbildningen, trots beskedet på morgonen. Jag hade orkat och jag stod i. Orättvisan är lätt, det är för att jag inte har någon i min närhet att dela detta med. Fullt ut. Jag har inte min mormor kvar, hon skulle varit den enda jag hade kunnat prata med. Hon skulle ha varit den jag hade kunnat gråta med, få 100 % förståelse, kunna gå igenom krämporna tillsammans, hon och jag. Jag hade kunnat ringa henne, fråga om råd, fråga hur hon gör för att inte få ont när hon sitter ner. Vad gör hon när hon inte kan bära upp det nydiskade till skåpen? Vad gör hon när hon sitter lamslagen i fotöljen och inte orkar? Vad gör hon? Vad ska jag göra?

Jag är stark. Jag är svag. Jag klarar allt. Jag klarar ingenting.

Vid middagen slog det mig. Framtiden. Hur är den? Hur ser den ut för mig? Hur ser den ut för mig som mamma?

Vid middagen slog det mig att jag kanske inte kommer kunna leka med mina barn på golvet. Jag kommer inte kunna leka "rida häst", jag kommer inte kunna krypa runt och jaga mina barn. Jag och mina krämpor.

Jag kommer stå emot. Jag kommer inte kuva mig under smärtan. Jag kommer inte bli lamslagen. Inte varje dag.

Jag trodde det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag trodde att det skulle få mig att må bättre. Det kommer det att göra, men inte idag och inte i morgon. Men kanske i övermorgon.

Har varit frånvarande ett tag. Dels för att internetet här i lägenheten inte har fungerat (som jag skrev i helgen) och sen för att jag har varit rätt dålig. Mest haft en fruktansvärd värk i halsen och snytit mig var tredje sekund ungefär. Så jag har inte varit så "bloggbar". Men nu är jag tillbaka! Jag har saknat er :)


Idag har jag fått svar på en del frågor. Jag har sedan 2 år tillbaka haft en värk i kroppen, den har varit starkare eller lite svagare, den har suttit i benen, den har suttit i överkroppen. Den har gått ut i fingrarna och sedan fötterna. Den har iallafall blivit värre med tiden och den här hösten så har jag haft väldiga problem med den. Den sitter nu i hela kroppen, men den förflyttar sig lite hit och dit. Mormor hade Fibromyalgi och det är detta vi har undrat om jag haft. Vi var hos Reumatologen för ett och ett halvt år sedan men då hade jag inte tillräckligt med kriterier uppfyllda för att få diagnosen ställd, (Fibrobyalgi är en kriteriesjukdom) men läkaren sa att om vissa saker skedde så skulle jag höra av mig, bl.a. om jag får ondare. Vilket jag nu fick under hösten och vi bestämde oss för att åka till husläkaren för att be om en ny remiss då det gått mer än ett år. Han skickade den och för en vecka sedan så ringde dem och jag fick tid till idag.

Jag har haft stora problem med det här under de senaste månaderna då de blir värre under stress och press, vilket jag upplever från skolan. Ingen negativstress, men det är ju alltid en stress att gå i skolan. Det är också så att fibromyalgi är väldigt "tricky", om man inte har ont i kroppen när man vaknar på morgonen så kan man förvänta sig att man får magproblem eller migränliknande huvudvärk under dagen. Jag har dock inte velat klaga och vara jobbig, varken här i bloggen eller i "verkliga livet" så mitt humör har fått ta sig lite stryk ibland då jag inte orkat ha humöret uppe.

För att "översätta" fibromyalgi så kan man säga: Kronisk smärta i hela kroppen.
Fibromyalgi går inte att bota, det finns inga speciella mediciner och det är alltså kroniskt, alltså kommer jag att ha det hela mitt liv. Det kan också bli lite bättre när jag blir äldre. Det som man kan göra det är att äta smärtstillandetabletter, såsom Ipren och liknande.

Min läkare hos Reumatologen på Danderyd är en pärla, han är lugn och han lyssnar på allt jag har att säga. Vi var där inne i en timme idag och han tog god tid på sig att gå igenom allting. Det känns otroligt bra och han gav mig lite tips. Han ville även att jag skulle ta lite blodprover för att gå vidare med olika saker så de kommer jag få svar på den 20 mars.

Jag känner mig inte nere, jag är inte ledsen, jag är snarare starkare nu än när jag gick in till honom i morse. Jag har varit 90 % säker på att det har varit detta jag har gått omkring med. Nu ska jag lära mig att leva med det och jag har redan tankar och planer på hur jag ska gå vidare.

Lite exempel på vad som är jobbigt för mig att utföra är t.ex:
Gå på bio - jag får ont i underkroppen när jag sitter ner mer än 30 min.
Diska - stekpannor o.dyl. är ibland för tunga för att jag ska kunna utföra disken utan besvär.
Hålla i paraplyn - får ont efter någon minut i fingrarna
Sätta upp håret - jag har svårt att hålla armarna över huvudet och utföra saker (samma med att tvätta håret)
M.m. Bara för att "ni ska få er en bild" på hur det kan vara.

Men jag viker mig inte och jag kommer inte lägga mig ner och sörja för det här. Jag fick detta genom att mormor hade det och det ser jag som någonting positivt. Jag har svårt att se andra likheter mellan mig och min älskade mormor, (jag är mer lik min pappas släkt och min bror är mer lik mammas) det enda jag har kommit på är min envishet och att jag har hennes blod i mina ådror. Men nu, nu har jag äntligen någonting som hon också hade och det gör mig stark för jag har aldrig känt en starkare människa än min mormor.

Nu mormor, nu är vi lika, du och jag. Äntligen får jag dela någonting med dig och det är jag stolt över.


För att läsa mer: KLICKA HÄR.


UPPDATERING: För en mer bättre beskrivning av vad FM är så säger de så här på sidan som jag länkade till ovan: Fibromyalgi betyder smärta i muskler och bindväv.

Fotograf och redigering: Moa Bjurner

 

 

Ibland så gör det bara väldigt ont

 

 

 

 

Jag känner så stor tacksamhet, tacksamhet till alla människor i min omgivning, mina underbara föräldrar, min bästa bror, min fina vän och svägerska Moa, min vackraste pojkvän och mitt fantastiska liv. Jag är så tacksam för det liv jag har, det liv jag har gett mig själv. Men det liv jag har givit mig själv, hade aldrig varit så fantastiskt utan de som ger mig styrka och kärlek varje dag. Jag älskar er, tack ♥

 

 

 

 

 

Fick med mig en tidning, en katalog och en kartong med en massa goobitar i som gör mig så lycklig av mamma idag! Nu har jag pluggat lite så jag känner mig så nöjd så. Dagen har bara varit så jäklarns bra! Är så exhalterad över boken och det bara närmar sig med stormsteg alltså. Jag mår bara så himla bra just nu ♥

Sitter och kollar igenom min gamla blogg för texter till boken. Blir lite fundersam, det är ju verkligen svart på vitt alltså. Det har verkligen hänt.

Det känns så konstigt då jag är en helt annan människa nu än vad jag var då. Hela den personen jag var förut är borta och en ny Emma har växt fram och det som är det häftigaste och mest iögonenfallande med det hela är att det är Jag och endast Jag som har byggt upp den jag är idag.

Jag vet att jag kan klara av allting. Och man behöver inte ha gått igenom någonting som jag gjort för att inse det. Så snälla, kom ihåg att det är Du som styr över ditt liv! Bara Du! Det finns ingen annan som kan ändra på det som du inte är nöjd med. Allt börjar i tanken och det är mitt absolut bästa råd. Tänk dig till det. Jag lovar, det funkar.

♥