Fan vad jag saknar dig
I natt drömde jag om dig. Jag drömde att du kom emot mig, glad och du såg så frisk ut. Det sken om dig och du såg så lycklig ut. Jag ville springa fram men jag hejade mig, något gick emot. Det kändes för bra för att vara sant. Jag tittade på dig igen och jag frågade mig själv: Är det verkligen du? Kommer du tillbaka efter alla dessa år? Gör du verkligen det? Jag tittade mot mamma som stod bredvid mig, tittade tillbaka mot dig och fick ur mig:
- Men mamma, det är mormor! Ser du?! Hon har kommit tillbaka! Hon är hemma!
Mamma sa bara lugnt: Ja Emma, det är hon.
Det sken så fint runt omkring dig. Du var vitklädd och så fluffig i håret. Du var lite rundare om kinderna och du såg så frisk ut. Jag ville bara hålla om dig, hålla om dig och fråga dig: Kommer du lämna mig igen? Men jag vågade inte. Jag vågade inte för jag ville inte veta svaret. Jag fick äntligen höra din röst igen. Jag älskar din röst, för den är din mormor. Jag älskar ditt skratt, för det är bara du som kan skratta så. Så gott och hjärtligt. Jag kände en overklighetskänsla i drömmen, det kändes inte sant. Den känslan sitter kvar nu när jag skriver detta. Det är som att något kryper runt över kroppen och jag vill bara skaka av mig det. Men det går inte. För jag vill så gärna tillbaka, tillbaka till drömmen. Hålla om dig igen, ytterligare en sista gång. Hålla dig och du ska inte gå någonstans. Du ska fan inte gå någonstans. Snälla, stanna här. Snälla mormor. Älskade, fina, underbara mormor. Stanna här, och gå aldrig ifrån mig igen.
Jag vill så gärna att du ska vara här, jag vill ha dig här hos mig. I min säkerhet, här. Men jag vet att det inte går. Men drömmen kändes så verklig och jag kände lycka. Men du såg inte så förvånad ut, du såg ut som att du alltid varit här. Att du aldrig lämnat. Och det tar jag som någonting bra, för det betyder att du verkligen finns inom mig och på min rygg, för du sitter ju där. För alltid. Visst mormor? Visst finns du alltid här hos mig? Även om din verkliga skepnad bara finns i mina drömmar nu för tiden.
I natt drömde jag om dig. Jag drömde att du kom emot mig, glad och du såg så frisk ut. Det sken om dig och du såg så lycklig ut. Sen vaknade jag och insåg att du inte alls kommit hem. Att du inte alls kommit ner från ditt moln. Och att du kommer förbli där uppe. Tills jag möter dig. Men det får du vänta på, älskade mormor. ♥
- Men mamma, det är mormor! Ser du?! Hon har kommit tillbaka! Hon är hemma!
Mamma sa bara lugnt: Ja Emma, det är hon.
Det sken så fint runt omkring dig. Du var vitklädd och så fluffig i håret. Du var lite rundare om kinderna och du såg så frisk ut. Jag ville bara hålla om dig, hålla om dig och fråga dig: Kommer du lämna mig igen? Men jag vågade inte. Jag vågade inte för jag ville inte veta svaret. Jag fick äntligen höra din röst igen. Jag älskar din röst, för den är din mormor. Jag älskar ditt skratt, för det är bara du som kan skratta så. Så gott och hjärtligt. Jag kände en overklighetskänsla i drömmen, det kändes inte sant. Den känslan sitter kvar nu när jag skriver detta. Det är som att något kryper runt över kroppen och jag vill bara skaka av mig det. Men det går inte. För jag vill så gärna tillbaka, tillbaka till drömmen. Hålla om dig igen, ytterligare en sista gång. Hålla dig och du ska inte gå någonstans. Du ska fan inte gå någonstans. Snälla, stanna här. Snälla mormor. Älskade, fina, underbara mormor. Stanna här, och gå aldrig ifrån mig igen.
Jag vill så gärna att du ska vara här, jag vill ha dig här hos mig. I min säkerhet, här. Men jag vet att det inte går. Men drömmen kändes så verklig och jag kände lycka. Men du såg inte så förvånad ut, du såg ut som att du alltid varit här. Att du aldrig lämnat. Och det tar jag som någonting bra, för det betyder att du verkligen finns inom mig och på min rygg, för du sitter ju där. För alltid. Visst mormor? Visst finns du alltid här hos mig? Även om din verkliga skepnad bara finns i mina drömmar nu för tiden.
I natt drömde jag om dig. Jag drömde att du kom emot mig, glad och du såg så frisk ut. Det sken om dig och du såg så lycklig ut. Sen vaknade jag och insåg att du inte alls kommit hem. Att du inte alls kommit ner från ditt moln. Och att du kommer förbli där uppe. Tills jag möter dig. Men det får du vänta på, älskade mormor. ♥
Kommentarer
Postat av: alicia
herregud vad fint!
Postat av: mams
ja, vi är många som saknar vår goa mormor!! <3
Postat av: bror
Mormor kommer alltid finnas med oss, i allt vi gör. Hon var alltid positiv, ända in i det sista. Det ska vi ta med oss, hennes positiva inställning och glada humör. Det är vår älskade mormor!
<3
Trackback
