Vår bok
Som Moa skriver här så har det varit väldigt mycket smusslande under hösten och nu i början av året. Vi har legat i något otroligt och det har blivit en hel del mailandes och pratandes. Det har ändrats på bokens utseende, det har korrigerats i texten, det har lästs och lästs och lästs, under tiden som jag har skrivit än mer på boken och samtidigt som vi båda går i skolan (Moa går dock på universitetet). Hur vi har lyckats? Vi har lyckats för att båda har sådan otrolig vilja, sådant otroligt driv när vi hittar någonting vi tycker om att göra och för att båda aldrig nöjer sig med ett halvdant arbete.
Jag måste säga att vi var bra vänner innan detta projekt, men nu vet jag inte vad vi ska kalla oss för, kompanjoner kanske? Jag måste få säga att vår relation har stärkts något otroligt. Jag har haft svårt att säga vad jag tycker och tänker till folk som har gjort någonting till mig, och detta har jag fått jobba på väldigt mycket då det inte är något litet projekt vi har gjort tillsammans, vi har gjort en bok ihop och det krävs väldigt mycket jobb och då kan man inte hålla in med åsikter och tankar. Så jag har fått klämma hårt i någonting samtidigt som jag sagt till Moa vad jag inte varit helt nöjd med, men jag kan säga såhär, det har inte varit mycket! Moa har fått jobba med att få höra konstruktivkritik, hon har fått tampats med mina oändliga frågor och tankar kring hur jag vill ha det. "Ska vi ha så? Eller vad tycker du? Njaa.. Åååh jag vet inte hur jag vill ha det!" Men detta har bara gjort att vi lärt känna varandra bättre och innan detta projekt så kunde Moa fylla i mina meningar (som ett gammalt gift par) men nu, nu kan hon bannemig läsa mina tankar! Det har hänt 2 ggr att jag inte ens har hunnit säga klart vad jag har velat ändra på innan hon kommer och säger precis det jag vill ha ändrat. Hur sjukt är inte det?
Vi har varit ett galet team tillsammans och vi har stött på motgångar och krångel men samtidigt så har vi varit nervösa tillsammans, ivriga och allmänt exhalterade. I fredags kom boken till mig i en kartong, 16 st låg däri och jag blev så stum. Jag visste inte vad jag skulle säga. Helt plötsligt så låg de där framför mig. Det som var så otroligt tråkigt var att Moa inte kunde vara med mig då. Jag ville uppleva det tillsammans med henne. Jag menar, jag känner att Moa har gjort det största jobbet. Hon har fått ta så otroligt mycket mer jobb än vad jag gjort. Hon har gjort så att JAG har kunnat trycka en bok. Hon och inte jag.
Jag försökte visa henne min tacksamhet när vi var i Umeå genom att ha skickat efter en signerad bok utav hennes favoritförfattarinna (min med) Joyce Carol Oates, det var dessutom henne favoritbok som jag hittat, första utgåvan. Jag skrev även ett brev till henne, men trots allt det, så känner jag inte att jag tackat henne nog. Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas med det. Men någon dag ska jag nog komma på något riktigt bra. Vänta bara.
Med dessa ord sagda så väntar vi nu på att få den andra upplagan, då det blev fel i första i trycket, och den väntas komma på tisdag. Då är det verkligen på riktigt. Då är det den fullständiga, färdiga, kompletta, boken som jag kommer att hålla i handen. Jag önskar bara att jag kunde ta express-flyget upp till Umeå för att uppleva det tillsammans med Moa. Det kommer inte kännas rätt utan henne vid min sida när jag tar emot nästa kartong med våra böcker i. Men jäklar vad det ska firas när de kommer ner till påsk. Så Moa, värm upp redan nu!
Här har ni, vår bok. "Det dödade mig inte, det gjorde mig bara starkare" - Författare: Emma Larsson. Fotograf, Designer, Layoutare/"Sättare": Moa Bjurner
(Haha, var visst lite energisk och råkade trycka på enter för tidigt)
Jag kan säga att jag och Johan har funderat på att ta expressflyget ner för att kunna vara med på torsdag... Men det är väl sådant man missar tyvärr när man bor så långt bort. Och det är jättetråkigt och jättesorgligt på samma gång.
Jag vill tacka dig igen för boken. Det är... ja. En av de finaste prestenterna jag någonsin fått. Eftersom den verkligen kom från hjärtat och det är verkligen någonting jag vet att jag kommer att uppskatta hela mitt liv. Jag ska läsa den när kursen är slut, så att jag kan njuta ordentligt.
Och knasboll, jag har inte kämpat en bråkdel med den här boken som du har. Men det är väldigt ödmjukt av dig att säga det :) Du har ju kämpat i flera år, mentalt för att skriva den. Det måste ha krävts så otroligt mycket energi och kraft för att du ska orka skriva den från första början.
Jag har ju haft det roliga jobbet, sätta ihop den färdiga produkten, från bara ord till en BOK! Det är ju lyxjobbet. Du fick kämpa blod,svett och tårar medan jag mest svettades lite ;)
Det är verkligen synd att jag inte kan få se boken på riktigt. Ännu.
Kan vi inte göra något tillsammans sen, du och jag bara? Om det finns tid förstås. Den har ju inte riktigt varit på min sida de senaste veckorna. Men det skulle vara mysigt om vi kunde få en stund. För oss själva.
Massa kärlek tillbaka till dig. Det har varit galet roligt, kämpigt, men roligt att göra detta tillsammans med dig.
<3<3<3<3
