En 20årig pensionär till er tjänst

Vissa dagar så känner jag att allting är långt borta. Att en handsträckning ut inte hjälper. Att allting är utom greppvänligt avstånd från mig. Handen sträcks ut men ingenting tas upp. Så känns det idag. I mars fick jag min fibromyalgidiagnos, som jag i och för sig har misstänkt väldigt länge, och direkt efter jag fick den så gick jag in på datorn och sökte på en massa sidor om detta. Jag hittade fibromyalgiförbundetshemsida och det är jag väldigt glad för. Jag är nu medlem och får hem deras broschyrer och tidningar 4 gånger om året. Det jag dock märker i tidningarna och på bilderna från deras möten är att det mest är äldre med. Det är ingenting konstigt med det egentligen men just när jag ser dem bilderna så känner jag mig missanpassad och känslan av utanförskap infaller. Varför har jag, som är så ung, denna diagnos egentligen?
 
Men jag vet varför. Och jag har accepterat och på ett sätt älskat anledningen. Kanske låter konstigt för er men det är så. För anledningen är min kära mormor (som jag berättat om förut), hon hade det och det är därför jag nu har det.
 
Vetskapen om varför jag har detta "tillstånd" eller "sjukdom" eller ja, vad man nu ska kalla det, gör att det är enklare att acceptera och att fortsätta vara positiv kring det.
 
Sedan jag satt där dagen efter diagnostiseringen så har jag inte hunnit kolla upp det mer. Tiden har inte funnits och inte orken heller. Jag har tänkt en massa på att jag borde införskaffa en massa hjälpmedel som jag behöver i hemmet, men det har inte blivit av och det har runnit ut i sanden. Hjälpmedel som egentligen tillhör pensionärer, men jag kan då meddela er att jag är som en tidig pensionär. Visst, inte ens fyllda 20 men pensinär i kroppen. Och ja, jag ler när jag skriver det för att det känns så konstigt och roligt, jag älskar ju gamlingar.
 
Det måste betyda att jag älskar mig själv då?
 
Det har dock ramlat in lite hjälpmedel hemma här och där. Jag har lite burköppnare, en sittdyna, en dra-maten och så.. Men det behövs mer och jag har nu suttit och tittat lite och det finns faktiskt en del, till min glädje. Men även fruktan.
 
Återigen poppar tanken upp: "Varför ska jag behöva detta?"
 
Återigen poppar acceptansen upp: "Du kan inget göra och smärtan är en del av den du är"
 
Återigen poppar lättnaden och gråtmilden upp.
 
Återigen inser jag att jag är en ung människa med fibromyalgi och jag kan inte göra någonting annat än att acceptera och vara glad över att det finns saker som kan hjälpa mig i allting, och att jag kanske till och med kan vara till hjälp för andra.
 
 
 

Ingenting ska få förstöra det jag har nu.

 
Idag ska jag träffa denna pingla och det ska bli så mysigt. Det var väldigt längesedan vi träffades (shame on us) men tiden springer ju förbi och det finns inte så mycket att göra åt det, det är ju så det är. Men idag, då blir det mys i hundraåttio. Vet inte riktigt vad vi ska hitte på men vad vi än gör så kommer vi ha hundrasaker att prata om.
-
 
Om någonting helt annat. Min knopp bara skriker efter att få skriva av sig, mina fingrar likaså. Men det tycks inte komma ut någonting. Har suttit nu en stund och tittat igenom bilder för att hitta någon som skulle passa men när jag hittar en bild så tycks orden ramla åt sidan och ner i någon avgrund. Det verkar vara antingen eller. Så här har jag känt ett tag och jag känner även när jag skriver enkla saker om vad jag gör om dagarna här i bloggen så blir jag inte nöjd med det jag skriver. Det känns som att jag bara staplar upp allting och inte har något flyt i det hela. Den röda tråden fattas. Det är frustrerande, jag försöker att inte tänka på det men nu har det kommit till ett skeende där jag känner att det hela falerar. Jag skriver men jag skäms nästan för det som kommer ut och ner här i inläggsrutan. Försöker komma på anledningen till detta, det jag kommer fram till är att det kan vara så mycket som rör sig i mitt huvud att jag inte vet vart jag ska lägga allting, vart jag ska sortera upp och ut allting någonstans. De senaste dagarna när jag lagt mig i sängen och ska sova så har hjärnan börjat snurra tusen varv. Det handlar om allt och ingenting, om framtiden och nuet. Saker jag inte kan styra över och som jag egentligen bara borde lämna åt sidan och somna, men det verkar inte gå. Jag somnar istället med tankarna virrandes överallt, tankar som flyger från sida till sida inuti huvudet och som bara vill komma ut. Tankar som boxas med hjärnan. Jag försöker tänka att det inte är så konstigt att jag tänker så mycket. Det är ju ett helt nytt skeende i mitt liv som sker. Allt som sker just nu är nytt och allting som sker är någonting jag aldrig stött på förut. Jag har slutat med mina tabletter som jag ätit i två och ett halvt år. Jag har slutat med någonting som min kropp och hjärna vant sig vid, någonting de förväntar sig ska komma varje kväll. Men nu har det inte skett under en veckas tid och min kropp har strejkat. Den har spelat massa spratt med mig men jag har stått pall och bara motarbetat vartenda symptom. Jag har gått igenom så mycket och att sluta med medicinen som var början till det hela ska inte få förstöra mitt liv som det är nu. Så är det bara. Jag står här med en sköld och mina fötter är nedgrävda i marken, för ingenting ska få rubba den verklighet jag lever i nu. Ingenting ska få förstöra det jag har nu. Ingenting.
 
 
 

"Jag släpper dig aldrig", sa han

För någon dag sedan så tittade jag och Erik på tv, en deckare på 1an. Den handlade om ett par som varit tillsammans en längre tid, försökt få barn men inte lyckats, ett par som älskade varandra något otroligt och kärleken var som en aura runt dem trots bråket om att mannen ofta kom hem senare än vanligt. Kvinnan kom hem från jobbet och gjorde sig fin, tog på sig rött läppstift och en utmanande klänning, gjorde sig fin i håret och inväntade mannen. Telefonen ringer, det är mannen som säger att han måste jobba över. Kvinnan blir frustrerad och säger att om han inte kommer hem innan kl 21.00 så behöver han inte bry sig om att komma hem ens, men detta med en frustration och ledsamhet som anledning. Hon menade det ju inte. Kl 22.15 ringer det på dörren, han var sen, trodde hon, hon öppnade dörren och utanför står två poliser. Han hade förolyckats i en bilolycka. Med en annan kvinna i bilen.
 
Hennes sorg och förvivlan, hennes ångest och rädsla över att behöva leva utan honom grep tag i mig så otroligt. När scenen med begravningen kom så började jag gråta helt hysteriskt. Tårarna bara rann och jag förstod ingenting. Jag brukar inte gråta till filmer, jag brukar bli tårögd men det är sällsynt att tårarna faktiskt börjar rinna. Jag brukar känna att det finns riktigare och viktigare saker att gråta till. Konstigt kanske men sant. Men nu, jag kunde inte hindra tårarna från att rinna och min tröja blev helt genomblöt från tårarna jag torkat bort. Hennes saknad bara sköt sig in i mitt bröst och jag började tänka på vad som skulle hända mig om jag förlorade min stora kärlek i livet, min Erik. Jag skulle också se honom när jag behövde honom som mest, jag skulle också pratat med honom, hallucinerat om att han fanns där bredvid mig i sängen varje kväll, pussandes på min panna, sägandes: "God natt dosing". Mitt hjärta bara rivs ur bröstet när jag tänker på det. Det får bara inte hända. Han var min räddande ängel, då han kom i precis rätt tid i mitt liv. Jag var på den djupaste botten och han accepterade mitt mående, han ville inte att jag skulle må dåligt. Han såg mig aldrig som en börda och det gör han fortfarande inte. Det finns ingenting som är så självklart för honom som att hjälpa mig och att finnas där för mig. Jag vet att jag aldrig skulle få den acceptansen eller hjälpen hos någon annan som jag får från Erik, det finns verkligen inte.
 
Efter avsnittet så var båda lågmälda, avsnittet hade verkligen gripit tag i oss båda och mina ögon var så rödgråtna och mina kinder så varma från tårarna som fallit. När vi la oss bredvid varandra i sängen så höll vi händerna mellan oss vid ansiktena, mina inuti hans. I en trygghet som för mig betyder mer än någonting annat, en trygghet som ingen annan kan få mig att känna. Hos honom är jag stark och med hans stöd klarar jag allt. Vi tittade i varandras ögon och tårarna började återigen rinna för mig: "Vad menar du med att avsnittet var jobbigt?" "Jo, men jag tänkte under tiden att det verkligen finns par som det händer sådanthär hemskt för", "Mmmm", "Vad tänkte du?" "Att det aldrig får hända oss, aldrig, jag skulle aldrig klara mig utan dig", "Nej... Det får det inte göra och det kommer det aldrig göra, jag släpper dig aldrig".
 
"Jag släpper dig aldrig" sa han.
 
Tårarna rann ytterligare och vi sa godnatt. Hans små snart-somnar-jag-ryckningar fick mig först att få separationsångest, "du får inte somna först" tänkte jag, men sedan låg jag och tittade på honom, min trygghet och kände ångest, glädje, lycka och sorg på samma gång. Du får aldrig lämna mig, hör du det?! Aldrig.
 
Jag vet inte vart jag skulle ramla utan Erik hos mig. Jag vet inte vart jag skulle hamna.
 
Jag tittade på dig, pussade på din arm, jag pussade på din ring som binder dig till mig. Våra ringar som förbinder oss till varandra, alltid. Tillsammans är vi starkast.
 
Avsnittet fick mig verkligen att tänka, det fick mig att väckas ur koman som jag så länge varit i. Trygghetskoman och att ta-någon-för-givet-koman. Hon visste att han skulle komma hem, trots att hon sa att han inte behövde bry sig om att komma hem om han inte gjort det innan kl 9 på kvällen. Hon visste att likt en bomerang så skulle han komma hem, till henne. Men den här kvällen så gjorde han inte det och han skulle aldrig göra det, förutom i hennes drömmar och tankarna, och hallucinationerna där de ligger i sängen och pratar minnen, där de ligger i sängen och hon skriker att hon inte klarar sig utan honom.
 
Jag släpper dig aldrig och nåde dig om du någonsin ens tänker på att släppa mig. Likt en bomerang ska du alltid komma tillbaks till mig, men för det kommer jag aldrig ta dig för given.
 
 
 

Det är alltid för tidigt att ge upp

 

Det är inte lätt att bära en saknad som är så stor att det inte finns ord nog att beskriva den med. När jag fick min diagnos Fibromyalgi så kände jag mig väldigt ensam, trots stöd från alla i min omgivning. Jag kände mig förvirrad och uppe i det blå, jag visste inte vart jag skulle vända mig eller vad jag skulle ta mig till. Hur skulle jag lära mig att leva med en diagnos som påverkar mig varje dag och som kommer att göra det i hela mitt liv? 
 
När jag fick diagnosen så fanns det bara en enda människa som jag ville prata med och det var min mormor. Hon led själv utav det här och hon skulle varit den enda som kunde förstå mig helt och fullt ut, 100% i alla mina tankar och i mitt mående. Att min saknad var enorm innan jag fick beskedet var en sanning för mig som fortfarande är svår att hantera, men när jag fick veta det här så växte den, om det än kan verkas omöjligt. Hur kan någonting som är enormt växa sig ännu större? Jag vet inte, men det gick.
 
För 6 år sedan, när min älskade mormor gick bort så hade jag en almanacka som jag bar med mig hela tiden och i denna almanacka så stod det ett citat för varje vecka, allt från kända personer idag och från gamla filosofer och även anonyma författare. Den vecka hon gick bort så stod citatet: "Det är alltid för tidigt att ge upp". Detta citat har följt efter mig från den stunden och bara något år efter så stod jag i en bokhandel och framför mig så står en skrivbok, helt svart med en vit text på: "Det är alltid för tidigt att ge upp". Jag var självklart tvungen att köpa boken och det första jag skrev i den var att det citatet funnits i min almanacka den veckan min kära mormor gick bort.
 
När jag fick diagnosen och min saknad och längtan efter mormor ökade så stegrade min önskan om att ha detta citat med mig hela tiden, varje dag. Jag åkte hem till mitt rum i villan som mamma och pappa bodde i då och började leta bland mina gamla kort och brev i hopp om att hitta någonting från mormor. Jag visste att jag lagt undan dem på ett speciellt ställe, att jag sorterat ut allt som jag fått från mormor och lagt i en annan ask men jag kunde inte erinra mig och vart jag lagt asken. Jag hittade ingenting och min besvikelse växte. Dock, någon vecka efteråt när mamma är i takt med att packa inför flytten så hittar hon min gamla ask och när jag väl tittar i den så hittar jag ett kuvert där mormor skrivit en hälsning och avslutat med: "Kram Mormor". Detta var helt perfekt. Jag hade nu bestämt mig för att göra en tatuering med citatet och med mormors "signatur" under.
 
Mormor har kämpat genom hela sitt liv, hon var tvungen att uppfostra 3 barn helt själv då min morfar gick bort alldeles för tidigt, hon slet för att ha mat på bordet och hon slet för att ha pengar till sina 3 barn som älskade att spela hockey och att sporta i alla dess former. Till detta behövdes utrustning och för att kunna köpa utrustning så krävs det pengar. Mormor slet dag in och dag ut och varje gång jag hör historier om mormor så blir jag så imponerad och mållös, hur orkade hon? Med alla dessa krämpor, med allt som gick emot henne, hur orkade hon? Jag förstår inte och i slutet var hon så otroligt dålig att hon inte orkade kämpa längre och jag är förundrad att hon orkade tills denna dag. Alla hennes krafter och all hennes envishet önskar jag att jag hade mer utav. Jag försöker att hålla min ork uppe och jag försöker att vara positiv, allt för att göra henne stolt där hon sitter på sitt moln.

Jag tvekade aldrig på att göra denna tatuering och jag kan säga att det är den mest betydelsefulla jag har. När jag mår dåligt så tittar jag på tatueringen, tittar på hennes handstil och känner att hon är här, hos mig, alltid. Som ni ser på bilden så är hennes signatur lite sned och det är meningen, det var så hon skrev på brevet och det är så det ska vara, för det var hon. Hon hade svårt att skriva på slutet med sina krokiga fingrar och att det är snett gör det mer autentiskt och som mamma säger: "Jag ser mormor framför mig när jag tittar på den". Och det är det jag också gör. Aldrig har hon varit lika frånvarande som närvarande som nu, aldrig har hon funnits närmre mig än nu och att hon kommer vara där förevigt gör mig stark och aldrig har jag känt mig starkare än nu.

Det är inte lätt att bära en saknad som är så stor att det inte finns ord nog att beskriva den med. Det är inte lätt att beskriva en människa som haft en sådan styrka som min mormor, att jag ens försökt är dumdristigt, för det går bara inte.
 
 
 

Stora klivet till sambos

Ursäkta det sömndrucknauttrycket på Erik på bilden till vänster ;)
 
Nu precis tog jag och Erik ett stort steg i vårt förhållande. Eller vi och vi, eller ja, vi och vi. Eller ja, jag och jag. Jag vet inte riktigt hur man ska säga men jag har iallafall adressändrat, så från och med måndag så är jag skriven här i lägenheten. Det är en ganska konstig historia hela saken men jag har bott hos Erik i nästan 2 år, men jag har inte varit skriven här då jag inte har velat det pga olika omständigheter (har ingenting med förhållandet att göra) utan mer ekonomin. Jag har helt enkelt inte velat vara skriven någonstans där jag inte kunnat göra rätt för mig rent ekonomiskt. Men nu så, nu börjar en ny fas i mitt och liv och det är det hela med jobb och allt som hör till det, så nu äntligen kan vi påbörja en ny fas i vårt liv och börja leva som sambos! Hur underbart och roligt som helst. Så nu på kvällen har vi suttit och pratat igenom allt med ekonomin, vad vi betalar för osv och även skrivit ner allting så vi har det på papper. Väldigt skönt att få det gjort, det känns så bra verkligen! Är en väldigt glad tjej då jag väntat på det här hur länge som helst. Det enda som är kvar att göra är att gå ner till förvaltningen för att be och få mitt namn på dörren. Vilket kliv jag gjort i mitt liv idag. Ett väldigt stort kliv om ni frågar mig...
 
 
 

Photoshoot - Black and white


Tänkvärda och kloka ord och tips

 
 
Tänkte visa er meningar som är tänkvärda och väldigt användbara i vardagen:
"Optimism är att se varje problem som en möjlighet"
"I varje givet ögonblick gör varje människa så gott hon kan, efter sin förmåga, just då"

De här "ordspråken" har jag placerat över vår säng så att vi ser dem varje dag. Dem ger mig väldigt mycket och det ligger så mycket sanning i dem. Jag försöker att se allting positivt, det är svårt vissa gånger men oftast så lyckas jag. Det krävs hård mental träning men när man väl är där är det verkligen fantastiskt. Om man börjar med att försöka se ett problem varje dag som en möjlighet så kommer man komma långt och vardagen kommer att bli så mycket roligare och bättre.
Det andra ordspråket går jag själv efter, för jag gör inte mer än jag orkar med, just då när jag gör det. Om jag gör det hårdare och tuffare än jag orkar med då, finns det risk att jag kommer att må än sämre än jag gjorde innan och det är inte värt det. Det var den här filosofin jag gick efter nu sista året i gymnasiet och hur bra gick inte det? Jag gjorde det jag kände att jag kunde, jag gick efter min förmåga och det gick jättebra. Jag klarade 3an och det med mer än godkänt i betyg som var min första eftersträvan. Jag tror på att om man sänker pressen på sig själv, som jag gjorde, så preseterar man än bättre, vilket jag också gjorde. Då förväntar man inte mycket utav sig själv och om man inte känner pressen och presterar bra ändå så kommer man att må ännu bättre efteråt: Du har inte tröttat ut dig själv för att nå ett visst betyg eller mål. Du har inte lagt ner din allra sista energi på uppgiften i fråga, utan du har gjort det du kunde, just då, och det kommer förmodligen gå lika bra eller ännu bättre och du kommer vara pigg och nöjd efteråt. Jag tror även på att du är mer nöjd med en insats om du inte har blivit utmattad på kuppen av uppgiften.
 
Varje morgon/kväll eller någongång under dagen som du känner att det är jobbigt och allting strävar emot, då ska du tänka på 3 saker som du är tacksam för: "En sak jag är tacksamför är... En annan sak jag är tacksamför är.... Ytterligare en sak jag är tacksam för är..." På detta sätt kommer du att öppna dina sinnen och tankar och kunna ta in det positiva i det du tänker att du är tacksam för och du kommer känna dig mer lättad och glad efteråt. Prova, det kommer göra underverk i ditt mående. Hm, jag kan börja:
En sak jag är tacksam för idag är att jag mår bra i kroppen.
En annan sak jag är tacksam för är att jag har så underbara människor i min närhet, framförallt min farmor som alltid finns där för mig.
Ytterligare en sak som jag är tacksam för är att jag och mamma tog en powerwalk igårkväll så jag fick utlopp för min överskottsenergi.
 
Ta gärna efter mig och tänk för dig själv nu vad just du är tacksam för idag, det kan vara väldigt banala saker som att du har smör i kylen till din morgonsmörgås eller att det inte gått någon propp under natten så du kan koka ditt morgonkaffe. Du kommer att bli mer positiv och må bra hela dagen om du börjar morgonen med att tänka på någonting bra, jag lovar.
 
 

Äntligen får jag sluta med tabletterna



Det är inte alltid lätt, man möter motgångar och medgångar. 
Men det är motgångarna som är dem tuffa, det är dem som lätt kan trycka ner en och trycka så länge tills man ger upp. Tills man ligger där, nedbruten och svart inombords. Medgångarna finns dem med, de kommer oftare än motgångarna, men ändå så känns dem så sällsynta, för när dem kommer så följer man bara med, man flyter med som att man rider på en våg. Man tänker inte, man reflekterar inte vad som händer utan man följer bara med, rider på vågen tills den abrupt slutar och man ligger där på stranden, hostandes och undrar vad som precis hände. Allting sker så snabbt, både motgångarna och medgångarna, men ändå så är dem så vitt skilda i tidsaspekt. Motgångarna känns så oändligt långa, medgångarna känns som en tiondelssekund.

För 2 år och 4 månader sedan så började jag äta antidepressiva. Då hade jag mött min största motgång och tabletterna slog mig hårt i ansiktet, jag ville inte äta dem men jag var så tvungen. Jag har stridit mot dem så oändligt mycket, jag har avskytt dem, jag har hatat dem så mycket så jag i slutändan trott att jag gillat dem. Jag har förnekat dem och jag har föraktat dem. För 2 år och 4 månader sedan så trodde jag aldrig att jag skulle vara där jag var då och för 2 år och 4 månader sedan så trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle vara där jag är nu, idag.

För 3 dagar sedan så fick jag börja trappa ner på dosen som jag tar varje kväll. Som jag tagit varje kväll i 2 år och 4 månader. Någonting som har blivit till en vardag skall nu ändras och bli en början på en helt annan, en helt ny vardag. Jag har redan börjat känna av symptom som min läkare nämde, det är obehagligt och okontrollerbart. Men jag går igenom det, det också. Som allt annat.

Igårkväll så började jag gråta i Eriks famn när vi skulle sova. Jag var rädd. Livrädd för vad komma skall. Rädd för vad som skulle hända med mig utan tabletterna, men även rädd för att lämna en trygg vardag där tabletterna har haft kontroll på mig och mina känslor. Samtidigt som jag föraktat dessa har jag ändå tyckt om dem, för dem har ju faktiskt hjälpt mig. Även om jag inte har velat tro på det så har dem det. Det har hjälpt mig, men dem har faktiskt inte hjälpt mig så mycket som jag själv har hjälpt mig. För tabletterna hjälper mig inte att se saker och ting positivt. Tabletterna tar bara bort topparna och dalarna som jag hade förut, som jag fortfarande har. Tabletterna är inte den jag är idag och avslutandet på detta kommer inte göra att jag går tillbaka 2 år och 4 månader i tiden.

Jag grät i Eriks famn, av lättnad och trygghet. Av rädsla och förakt. Jag grät för jag var rädd. Jag grät för att jag var lättad. För 2 år och 4 månader sedan så började jag äta dessa tabletter. Om en månad så är jag fri från dem och då börjar ett helt nytt liv. En ny frihet som jag längtat så obeskrivligt mycket efter.

Frihet, du är så otroligt välkommen.
/Din Emma



Jag älskar dig bror min!




Jag älskar dig min underbara bror ♥








Mina fina vänner




Idag/ikväll blir det tjejmys för hela slanten.
Jag ska nämligen träffa dessa underbara tjejer och äta middag, käka onyttigheter och bara snacka en massa skit. Åh, det bara spritter i kroppen när jag tänker på det. Ska träffa Frida vid halv 3 för att handla lite och sedan invänta Therese som är duktig och jobbar till fem. Ingen tjejkväll är ju fulländad utan pyjamas, sleep over och ansiktsmask så självfallet så står det på schemat och packlistan. Kan nog inte beskriva lyckokänslan som infinner sig när jag är med T&F (självklart kommer vi sakna Adam och Ivar också, men pojkar är ju portade från girlsnight).

Jag skrattar hysteriskt mycket, pratar om livet, diskuterar filosofi, om världen och vad som kommer hända, kramas och har pepptalk tillsammans med dem. Är så glad över att jag träffade dem, och jag kommer aldrig släppa taget för vad vore jag utan er? ♥

Så nu ska jag duscha, packa lill-väskan och göra mig iordning, äta lite lunch och sen bege mig.
Har tidsinställt ett tänkvärtinlägg till senare, så gå in senare och bli inspirerade till välmående, i både själ och kropp ♥








Inget vuxenliv



Det är konstigt hur ens tankar bara kan flyga iväg. Igårkväll kom alla tankar om att skollivet som varit är slut, att studenten är över och att vuxenlivet nu börjar. Egentligen gillar jag inte ordet "vuxenliv" för det är ens riktiga liv, det handlar inte om att bli vuxen, det handlar om att fortsätta sitt vanliga liv, men med annan vardag. Vuxen blir man inte på en dag, det blir man över en längre tidsperiod, det finns mycket att hämta när det kommer till att bli vuxen och det kan jag inte säga att jag gjort på en kort förändring i livet som studenten. Det är en process och jag är nog redo för den, jag har en massa planer för min framtid och för sommaren, hösten som kommer. Det känns bra, men samtidigt lite läskigt. Men det är ju så det ska vara ♥.



Överväldigad och känsloladdad


Är helt överväldigad och vet inte vart jag ska börja.
Hade en obeskrivlig dag i onsdags. Har aldrig känt sådan glädje och tacksamhet, upprymdhet och lycka, samtidigt som känslan av tomhet, separationsångest och ledsamhet inträffade några gånger under dagen. Jag var så lycklig, för äntligen fick jag stå där på trappan och se ut över ett hav av plakat med små unga ansikten, som skulle vägleda oss mot våra familjer som stod och väntade. Jag har kämpat något otroligt för att få vara med på den här dagen. För 2 år sedan så trodde jag aldrig att jag skulle få ta studenten. Det var så långbort och avlägset. Men nu, nu har jag gjort det och jag är så stolt. Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, så jag tar det lite pö om pö och när orken har infunnit sig. Det jag kan säga att jag är så glad, men samtidigt så otroligt trött, och det är okej för det är så det ska vara ♥




Den efterlängtade dagen...




Jag håller redan på att börja gråta. Idag tar jag studenten och som jag har längtat och som jag har kämpat.

Håll tummarna för mig


Det är mycket känslor just nu.
Vi hade en mysig fika på gräsmattan, skrattade och grät tillsammans.. Det är mycket planerande inför morgondagen men jag känner att jag har koll på det mesta, alla bitar börjar falla på plats. Nu ska jag och Erik fixa lite sen blir det nog sängdags för mig, behöver all sömn jag kan få och kommer läsa en stund innan jag ska sova också. Hoppas jag hinner ladda upp bild imorgonbitti, annars kommer bilder på Instagram (emjls). Håll tummarna för mig imorgon ♥

Imorgon smäller det



Imorgon är stora dagen.
Jag är inte nervös än, mer känslosam och tankspridd. Det är mycket att komma ihåg, att göra och fixa. Har tur att jag har min underbara familj som gör så mycket för mig ♥ Jag provade hela studentklädseln i söndags och det satt så perfekt. Kände mig verkligen vacker och ville inte ta av mig det. Alla i familjen tyckte jag var jättefin också, så det var ju bra det med. Sitter i skolan nu och tänker lite, skriver ut viktiga mail som kan vara bra att ha, filosoferar och väntar på att klassen ska komma. Vi ska ha lite "fest" med vår mentor på gräsmattan och fika lite, vi ska även skriva i våra mössor... Det är så galet, imorgon tar jag studenten. Som jag har väntat ♥

Förlovningen





Det hela började med en sjukdom,
någonting som gjorde att jag såg en helt annan sida hos Erik, en stark sida som jag inte sett hos någon annan. Jag hade sett en skymt av den här och där innan hos honom, att han verkligen alltid fanns där, accpeterade mig om jag mådde dåligt (han hade ju ändå gått igenom en del av min depression utan att klaga och vara arg och trött på mig en endaste gång) men nu märkte jag någonting helt annat. Jag fick min diagnos i mars och det är efter det som mina tankar började gro riktigt ordentligt. Jag hade tänkt tanken några gånger tidigare i vintras men tänkt att: "nejmen, inte kan väl jag?". Nu fanns det ingenting som kunde stoppa mig längre.

Jag har mina krämpor, jag har mina dagar då jag kommer hem från skolan och sätter mig i soffan och inte kommer därifrån. Min kropp skriker av smärta och det finns ingenting jag kan göra, för det finns inget botemedel. Oavsett hur jag mår, oavsett på vilket humör jag är på, om jag är flyförbannad, otroligt trött, snäsig och arg, oavsett, så blir Erik aldrig arg. Det verkar inte finnas någonting som biter på honom. Han lyssnar, han hjälper till, han diskar om jag har för ont, allt utan att klaga och med samma stora kärlek till mig varje dag. Jag förstår verkligen inte hur det går till. Det har aldrig brustit för honom, han har aldrig varit arg på mig och det går inte att få honom att bli det heller, på mig iallafall. Jag beundrar detta och jag beundrar hans ork och tålamod. Det är någonting jag aldrig kommer att ta förgivet.

Genom att han är så här mot mig, så har jag fått skuldkänslor, för hur ska jag någonsin kunna förklara för honom hur mycket han betyder för mig? Hur mycket han gör för mig genom att bara finnas? Jag insåg att det inte skulle gå. Jag hittar inte orden för min kärlek och hur länge jag än skulle leta så skulle jag inte finna dem. Så jag åkte iväg med mamma och beställde ringar, för det kändes som den enda rätta kärleksförklaringen, för för mig så är en förlovning ett bevis på att jag vill leva mitt liv med Erik och ingen annan.

Jag hämtade ringarna för 2 veckor sedan och jag har haft svårt att hålla mig, men det som varit svårast har varit att inte veta om ringen skulle passa honom, då jag enbart gått på små ledtrådar (som att min tumring gick på knogen på hans tumme), så jag och smeden jämförde då min tumring med hans tumme och den satt i princip likadant som på Erik så vi utgick från hans ringfinger. Jag ville ju verkligen att han skulle kunna ha ringen på sig direkt och inte att vi skulle behöva vänta tills nästa vardag för att ändra den.

Vi åkte ut till landet och jag gömde en champagne och asken med ringarna i
, i min väska och han märkte som tur var ingenting. På torsdagen så hade vi det bara skönt på landet och bara var vi två. På dagen så var jag inte nervös, jag hade inga tvivel, men när det började närma sig, då slog nervositeten till.

Vi satte igång grillen och lagade maten, dock var vi tvungna att sitta inomhus då det blåste så mycket, men det var mysigt ändå. Vi åt och skålade för oss och sedan plockade vi undan. Nu närmade det sig ordentligt och det började pirra lite, men mitt största frågetecken var vart jag skulle gömma asken. Som tur var så gick Erik ut för att ställa tillbaka grillen osv. så då passade jag på, jag sprang in i sovrummet, hämtade asken och la den bland veden i vedkorgen. När han kom in så bad jag honom lägga ut en filt framför brasan och göra det lite mysigt där så sa jag att jag bara skulle fixa en grej. Han såg ut som det största frågetecknet någonsin och ifrågasatte lite: "Äuhm.. Jaha..". Jag gick in i sovrummet, la champagnen på sängen och tog ett djupt andetag, tog mitt block med ett brev i som jag skrivit och gick ut. Jag försökte spela lite vanlig och att vi bara skulle sitta på filten och titta på brasan och bara vara.. Så jag började fixa med brasan, men bara för att jag var så nervös så gick det ju inte så bra (självklart) och vi skrattade lite åt det. Jag fick till slut lite fyr på sakerna iallafall och nöjde mig med det. Så satte jag mig mitt emot honom, tog tag i en annan filt och la den över oss, tog tag i hans hand och sa: "Nu är det så att jag har skrivit ett brev till dig och jag tänkte läsa upp det för dig". Han blev lite ställd men väldigt glad och kramade min hand. Jag öppnade blocket och där slog nervositeten till ordentligt! När jag började läsa så började rösten att skaka lite, när jag kommit en sida så började ögonen tåras och han kramade min hand extra. När jag läst de 4 sidor långa brevet så kom jag till slutet och då, ja vi kan väl säga att rösten inte var som den brukade om vi säger så. Jag hade försökt beskriva min kärlek, vad han gör för mig och att jag vet att jag inte vill vara med någon annan, och därför: "Undrar jag om du vill förlova dig med mig?".

Jag förklarade att en förlovning för mig inte innebär ett giftemål inom 12 månader, utan att det kan vänta många år.


"Jag älskar dig", fick jag som svar.
"Säger du ja?"
"JA, det är klart".

Jag fick mitt ja, och jag fick min prins.

Jag skakade som ett asplöv och fumlade med veden i vedkorgen och plockade upp asken.
Hans ögonen blev stora som hockeypuckar och förstod ingenting, inte nog med att jag just slängt ut mig frågan, jag har fixat ringar också. Han blev så glatt chockerad så han visste inte vad. Jag trädde på honom ringen och min egen. Jag skakade, torkade ögonen och hela kroppen var i extas. Vi pussades och satt där mittemot varandra och bara tittade varandra i ögonen. "Vi är förlovade älskling". Ja, det är vi



Just let it out


 

 

 

 


you show me I am beautiful

 

 

 


Lets take a walk in the park

Min fina Moa


 

Lite bilder från vår underbara helg på Villa Fridhem. Denna promenad var som en saga och jag hade velat lägga mig på en filt där och bara stirra upp i den blå skyn.  

 



Överraskningarnas helg!





Har varit frånvarande i helgen.
Vi har överraskat mamma med att åka till Östergötland, rättare sagt Kolmården och Villa Fridhem vid Bråviken. Vi har haft en helt underbar helg! Obeskrivligt. Jag, mamma och bror fick ett personligtmöte med delfinerna i lördagsmorse, så otroligt häftigt! Vi åt en fyrarättersmiddag, tog en promenad, tog kärleksbilder på alla oss och familjebilder på en vit bänk i en fantastisk miljö, vibhar legat på SPA, badat i pool och jacuzzi, druckit champagne och ätit Afternoontea.. Allt detta och mycket mer! Har självklart hundratalsbilder, mitt minne blev fullt bara efter 3 timmar! Kom hem vid 7 tiden igårkväll och åt middag hos mamma och pappa, förmodligen den sista middagen i villan, på fredag går flyttlasten för dem och snart kommer de bara bo 5 min från oss, hur bra känns inte det? ♥

Tidigare inlägg
RSS 2.0