EMJLs Smycken

Det hela började med en sjukdom, någonting som gjorde att jag såg en helt annan sida hos Erik, en stark sida som jag inte sett hos någon annan. Jag hade sett en skymt av den här och där innan hos honom, att han verkligen alltid fanns där, accpeterade mig om jag mådde dåligt (han hade ju ändå gått igenom en del av min depression utan att klaga och vara arg och trött på mig en endaste gång) men nu märkte jag någonting helt annat. Jag fick min diagnos i mars och det är efter det som mina tankar började gro riktigt ordentligt. Jag hade tänkt tanken några gånger tidigare i vintras men tänkt att: "nejmen, inte kan väl jag?". Nu fanns det ingenting som kunde stoppa mig längre.

Jag har mina krämpor, jag har mina dagar då jag kommer hem från skolan och sätter mig i soffan och inte kommer därifrån. Min kropp skriker av smärta och det finns ingenting jag kan göra, för det finns inget botemedel. Oavsett hur jag mår, oavsett på vilket humör jag är på, om jag är flyförbannad, otroligt trött, snäsig och arg, oavsett, så blir Erik aldrig arg. Det verkar inte finnas någonting som biter på honom. Han lyssnar, han hjälper till, han diskar om jag har för ont, allt utan att klaga och med samma stora kärlek till mig varje dag. Jag förstår verkligen inte hur det går till. Det har aldrig brustit för honom, han har aldrig varit arg på mig och det går inte att få honom att bli det heller, på mig iallafall. Jag beundrar detta och jag beundrar hans ork och tålamod. Det är någonting jag aldrig kommer att ta förgivet.

Genom att han är så här mot mig, så har jag fått skuldkänslor, för hur ska jag någonsin kunna förklara för honom hur mycket han betyder för mig? Hur mycket han gör för mig genom att bara finnas? Jag insåg att det inte skulle gå. Jag hittar inte orden för min kärlek och hur länge jag än skulle leta så skulle jag inte finna dem. Så jag åkte iväg med mamma och beställde ringar, för det kändes som den enda rätta kärleksförklaringen, för för mig så är en förlovning ett bevis på att jag vill leva mitt liv med Erik och ingen annan.

Jag hämtade ringarna för 2 veckor sedan och jag har haft svårt att hålla mig, men det som varit svårast har varit att inte veta om ringen skulle passa honom, då jag enbart gått på små ledtrådar (som att min tumring gick på knogen på hans tumme), så jag och smeden jämförde då min tumring med hans tumme och den satt i princip likadant som på Erik så vi utgick från hans ringfinger. Jag ville ju verkligen att han skulle kunna ha ringen på sig direkt och inte att vi skulle behöva vänta tills nästa vardag för att ändra den.

Vi åkte ut till landet och jag gömde en champagne och asken med ringarna i, i min väska och han märkte som tur var ingenting. På torsdagen så hade vi det bara skönt på landet och bara var vi två. På dagen så var jag inte nervös, jag hade inga tvivel, men när det började närma sig, då slog nervositeten till.

Vi satte igång grillen och lagade maten, dock var vi tvungna att sitta inomhus då det blåste så mycket, men det var mysigt ändå. Vi åt och skålade för oss och sedan plockade vi undan. Nu närmade det sig ordentligt och det började pirra lite, men mitt största frågetecken var vart jag skulle gömma asken. Som tur var så gick Erik ut för att ställa tillbaka grillen osv. så då passade jag på, jag sprang in i sovrummet, hämtade asken och la den bland veden i vedkorgen. När han kom in så bad jag honom lägga ut en filt framför brasan och göra det lite mysigt där så sa jag att jag bara skulle fixa en grej. Han såg ut som det största frågetecknet någonsin och ifrågasatte lite: "Äuhm.. Jaha..". Jag gick in i sovrummet, la champagnen på sängen och tog ett djupt andetag, tog mitt block med ett brev i som jag skrivit och gick ut. Jag försökte spela lite vanlig och att vi bara skulle sitta på filten och titta på brasan och bara vara.. Så jag började fixa med brasan, men bara för att jag var så nervös så gick det ju inte så bra (självklart) och vi skrattade lite åt det. Jag fick till slut lite fyr på sakerna iallafall och nöjde mig med det. Så satte jag mig mitt emot honom, tog tag i en annan filt och la den över oss, tog tag i hans hand och sa: "Nu är det så att jag har skrivit ett brev till dig och jag tänkte läsa upp det för dig". Han blev lite ställd men väldigt glad och kramade min hand. Jag öppnade blocket och där slog nervositeten till ordentligt! När jag började läsa så började rösten att skaka lite, när jag kommit en sida så började ögonen tåras och han kramade min hand extra. När jag läst de 4 sidor långa brevet så kom jag till slutet och då, ja vi kan väl säga att rösten inte var som den brukade om vi säger så. Jag hade försökt beskriva min kärlek, vad han gör för mig och att jag vet att jag inte vill vara med någon annan, och därför: "Undrar jag om du vill förlova dig med mig?".

Jag förklarade att en förlovning för mig inte innebär ett giftemål inom 12 månader, utan att det kan vänta många år.

"Jag älskar dig", fick jag som svar.
"Säger du ja?"
"JA, det är klart".

Jag fick mitt ja, och jag fick min prins.

Jag skakade som ett asplöv och fumlade med veden i vedkorgen och plockade upp asken. Hans ögonen blev stora som hockeypuckar och förstod ingenting, inte nog med att jag just slängt ut mig frågan, jag har fixat ringar också. Han blev så glatt chockerad så han visste inte vad. Jag trädde på honom ringen och min egen. Jag skakade, torkade ögonen och hela kroppen var i extas. Vi pussades och satt där mittemot varandra och bara tittade varandra i ögonen. "Vi är förlovade älskling". Ja, det är vi ♥