EMJLs Smycken

Jag har som sagt ett väldigt stort intresse av sanna historier. När jag sett en film som baserats på en sann historia så är jag inte sen efteråt med att googla på personens namn och läsa hela artiklar om denne. Just för tillfället så sitter jag och läser om Aileen Wournos, en kvinnlig seriemördare som dömdes till döden. Det är henne som filmen Monster handlar om, som vi såg i förrigår.

Jag blir nästintill besatt när jag läser om sånt här och ser sådana filmer. Jag vill veta allt om personen och jag vill se bilder på dem osv osv.. Jag skapar ett ha-begär, jag vill ha alla böcker som skrivits om det, jag vill se alla filmer och dokumentärer och jag vill se så många bilder som jag bara kan. Jag sitter sedan och kollar på personens ansiktsuttryck och mimik och försöker sedan förstå mig på personen i fråga.

Jag vet inte om det är sjukligt men jag blir som fast bara. Jag har en sak som heter superfokusering (fick jag veta av min psykolog) som gör att jag kan sitta och bara läsa, läsa och läsa på datorn t.ex. Jag försvinner som in i en annan värld och jag glömmer bort det som är runtomkring. Detta är både bra och dåligt. När jag sedan "vaknar" så kommer jag på mig själv att ha glömt bort att E sitter bredvid mig eller att jag skulle gjort någonting annat. Jag har fått den här superfokuseringen av min farfar. Jag ser just det som positivt för han var väldigt framgångsrik och visste allting om andra världskriget (och då menar jag allt) just för att han kunde sitta och läsa i timmar och han behövde bara läsa det en gång sen kunde han det. Jag har även fått mitt fotografiska minne utav honom, som gör att jag kan "gå tillbaka" i texter och böcker när jag t.ex. sitter på ett prov.

Det jag menar med detta är att mitt intresse kan rinna över till en något liten besatthet utan att veta om det.

Jag äger ett 30 tal böcker om andra världskriget och Hitler, just för att jag är så otroligt intresserad och besatt utav att veta vad som kan driva en sådan ondska.

Det är väl just det som gör det.

Therons' förvandling till Wournos, vilket blir helt galet likt och hon gör rollen otroligt skickligt. Inspelningteamet visade Charlize klipp från dokumentärer med Wournos i för att hon skulle kunna agera så likt som möjligt.

 

 

 

 

 

 

Har suttit och skrivit i 2 h nu, varvat med gråt och glädje. Det är tufft att skriva den här boken men ack så nyttigt och jag kan inte vänta tills jag står med den i handen alltså. Men när jag jobbar/skriver/pluggar så måste jag ha någonting att äta samt dricka i närheten, det är liksom how I roll. Detta tog jag efter träningen och när jag satte igång med skrivandet. Nu har jag en paus men ska snart sätta igång igen. Kram på er ♥

 

 

 

Riktigt fina armband du gör!!

Kommer ni ihåg när jag skrev detta?

"I natt drömde jag om dig. Jag drömde att du kom emot mig, glad och du såg så frisk ut. Det sken om dig och du såg så lycklig ut. Jag ville springa fram men jag hejdade mig, något gick emot. Det kändes för bra för att vara sant. Jag tittade på dig igen och jag frågade mig själv: Är det verkligen du? Kommer du tillbaka efter alla dessa år? Gör du verkligen det? Jag tittade mot mamma som stod bredvid mig, tittade tillbaka mot dig och fick ur mig:
- Men mamma, det är mormor! Ser du?! Hon har kommit tillbaka! Hon är hemma!
Mamma sa bara lugnt: Ja Emma, det är hon.
Det sken så fint runt omkring dig. Du var vitklädd och så fluffig i håret. Du var lite rundare om kinderna och du såg så frisk ut. Jag ville bara hålla om dig, hålla om dig och fråga dig: Kommer du lämna mig igen? Men jag vågade inte. Jag vågade inte för jag ville inte veta svaret. Jag fick äntligen höra din röst igen. Jag älskar din röst, för den är din mormor. Jag älskar ditt skratt, för det är bara du som kan skratta så. Så gott och hjärtligt. Jag kände en overklighetskänsla i drömmen, det kändes inte sant. Den känslan sitter kvar nu när jag skriver detta. Det är som att något kryper runt över kroppen och jag vill bara skaka av mig det. Men det går inte. För jag vill så gärna tillbaka, tillbaka till drömmen. Hålla om dig igen, ytterligare en sista gång. Hålla dig och du ska inte gå någonstans. Du ska fan inte gå någonstans. Snälla, stanna här. Snälla mormor. Älskade, fina, underbara mormor. Stanna här, och gå aldrig ifrån mig igen.

Jag vill så gärna att du ska vara här, jag vill ha dig här hos mig. I min säkerhet, här. Men jag vet att det inte går. Men drömmen kändes så verklig och jag kände lycka. Men du såg inte så förvånad ut, du såg ut som att du alltid varit här. Att du aldrig lämnat. Och det tar jag som någonting bra, för det betyder att du verkligen finns inom mig och på min rygg, för du sitter ju där. För alltid. Visst mormor? Visst finns du alltid här hos mig? Även om din verkliga skepnad bara finns i mina drömmar nu för tiden.

I natt drömde jag om dig. Jag drömde att du kom emot mig, glad och du såg så frisk ut. Det sken om dig och du såg så lycklig ut. Sen vaknade jag och insåg att du inte alls kommit hem. Att du inte alls kommit ner från ditt moln. Och att du kommer förbli där uppe. Tills jag möter dig. Men det får du vänta på, älskade mormor. ♥"

Jag sitter nu och skriver på min bok och kollar igenom mina gamla texter om mormor, titta vad jag hittade då:

"Varför är du inte på semester för? Varför är du inte bara borta för någon vecka eller någon månad? , så jag kan få le när du kommer tillbaka, så jag kan få krama om dig igen, få höra ditt skratt, varför kan du inte bara komma gående emot mig? Kommer fram o säga : Emma jag är tillbaka."

Av : Emma Larsson 29/11-2006

 

 

En ren tillfällighet eller tror ni på ödet?

 

 

Pga familjeangelägenheter så kommer bloggen vara tyst för en stund. Vi hörs snart igen ♥

Du vet den där nalle björnen jag fick av dig mormor, jag och mamma var ute i förrådet och hämtade in den igår. Jag satt och höll om den hela kvällen.. jag tänkte att den var du, jag kramade om den och grät.. förlåt om du råkade få lite tårar på pannan, men jag torkade bort dom sen, förlåt om jag kramade om dig för hårt, men jag saknar dig så mycket mormor.. det finns inte ord, snälla kan du inte komma tillbaka ?  snälla……

 

Av: Emma Larsson 19/12-2006.

Det är svårt för mig att släppa på barriären nu. Jag sitter och försöker skriva på boken, det går trögt. Jag lyssnar på "rätt" musik men på något sätt så kan jag inte släppa det som jag behöver släppa på för att gå ner i det ledsna-"modet". Det är ju jätte positivt för det betyder att jag mår bra nu, men för skrivandet så är det inte så bra. När jag skriver när jag är på bra humör så kommer det inte alls ut så som jag vill ha det. Det blir inte så bra som jag vill att det ska bli.

Jag får ta fram några dokument som jag skrev när jag hade förlorat mormor och läsa dem. Pina mig genom dem för att kunna skriva. Det måste göras bara.

Jag har väldigt jobbiga seperationsproblem. När Erik ska åka till träningar är jobbigt, inte varje gång men ibland. Dem uppkommer oftast om jag känner att jag inte har varit speciellt social när vi suttit i soffan innan han ska åka eller om jag har haft en dålig dag. Då målar jag upp väldigt jobbiga scenarion i huvudet som jag inte gärna vill måla upp här med. Ni kan nog föreställa er.

 

Come what may....?

[...] Vi sa hejdå, kramades och pussades och sedan åkte dem. Stunden jag stängde dörren till rummet började jag gråta. Ögonen som än hade hållits torra från tårar dränktes nu med den salta vätskan som vägrade sluta rinna och trilla mot mina kinder. Det kändes som att någon slagit mig i solar plexus upprepande gånger. Hårt. Jag vek mig dubbel och smärtan i magen var obeskrivlig. Jag ville springa efter dem. Springa nerför den kalla tegeltrappan, ut på gården, ner mot parkeringen och stanna framför bilen och aldrig låta dem åka. Men jag visste att jag inte kunde. Jag visste att personalen skulle stoppa mig innan jag ens lämnat rummet. Jag ville inget annat än hem till min säng just den sekunden de tog sina steg ut från mitt rum och jag slogs av tanken att jag nu var ensam.. mer ensam än jag någonsin skulle känna mig igen.

 

 

 

 

När jag var i t.centrum idag och hade lite tid över så gick jag in på bokhandeln, jag älskar att gå i bokhandlar, jag kan gå omkring i timmar och bara titta i böcker. Det är harmoniskt på något sätt, lite terapi. Hittade denna och jag var bara tvungen att ha den. Den är i ett format som är underbart, större än en storpocket och tjock, den är så underbar att hålla i. Låter kanske konstigt men för mig är det bara underbart. Och jag är väldigt glad att Moa introducerade mig för denna fantastiska författarinna för några år sedan. För mig var det bara självklart att ha den.

 

 

Detta var alltså presenten, en bok med en massa minnen och fina ord från mig till bästa pappan i världen

Något år..

mars -93, alltså knappt 7 månader

Förra året på min 18 års fest

 

Lite bilder från gårdagen, kan inte lägga upp alla, då blir det för många. Kanske kommer upp fler senare. Vi hade iallafall en jätte mysig och trevlig kväll med underbara presenter till pappa och jätte mumsig middag där jag gjorde Créme Brûle b.la. Super mumsig mat och underbart sällskap. Imorgon kommer Johan och Moa ner, de var självklart saknade igår men gud vad vi ska fira pappa i helgen :)

 

mums..

 

 

♥

Idag fyllen papsen 50 år! Det känns jätte konstigt för han ser inte ut som 50, han är inte heller som en 50 åring! Han ser yngre ut nu än han gjorde för 10 år sen, lite komiskt. Kan ju iochförsig bero på modet på 90-talet. ;)

Efter skolan så åker jag hem till Bällsta med mamsen för att förbereda lite gottis till kvällen. Själv ska jag ge mig på att göra en efterrätt jag inte gjort förut, men det kommer nog gå bra :). Känns som att det kommer bli en jätte mysig kväll. Har en väldigt bra present också, jätte nöjd med den :) (Nu blir nog pappa jätte nyfiken när han läser det här, han är nyfiken i strut som jag!)

Grattis på födelsedagen världens bästa pappa! Oroa dig inte, 50 år är inte så mycket som det låter, det är ju bara siffror, eller hur? :)

Finaste och bästigaste pappan någonsin! ♥

Känner mig rätt trött. Att skriva det förra inlägget tog en del krafter. Saknaden är otroligt stor och jag kan inte förklara nog. Har genomgått terapi länge nu och tagit upp det här, jag har fått bearbeta det mycket men det sitter fortfarande i. Min relation till döden är hemsk. Det finns snarare ingen relation. Jag hatar döden, det är bara ett svart täcke för mig. Så därför tar det mycket krafter av mig att skriva. Men jag vill det. För det är bra för mig. Nu ska jag stänga av tvn och sätta mig och läsa. Det behövs.. Vi ses imorgon ♥