Jag älskar dig bror <3
Idag ska en hel klack hejja på bror min, nästintill.
Ska bli så skönt att få krama om honom. Speciellt efter en specifik sak, fick en underbart brev av honom igår. Det rörde mig till tårar. Som jag sa till Erik:
"Detta ska jag läsa när allt går emot, för då blir jag stark".
Vi har alltid varit speciella jag och Johan. Vår relation. Som alla syskonpar så kunde vi bråka när vi var små, brottas och kivas. Vara arga på varandra, gråta för att den ena varit dum. Samtidigt kunde vi skratta åt varandra, med varandra. Jag såg alltid upp till Johan. Han var min förebild, min gud. Jag tyckte han var så cool när han hoppade ner från trappor med sina inlines, hoppade upp igen och gjorde sina trix. Jag älskade när han ville göra något med mig för då fick jag vara cool för ett tag, jag fick ju vara med honom. Synas med honom. Vi hade gemensamma kompisar när vi blev äldre, vi "hängde" som de flesta syskonparen inte gjorde. Vi kunde prata om saker som vi inte delade med andra. "Säg inte det till mamma och pappa". Aldrig. Det lovade jag.
Jag kommer ihåg en gång när han skulle träffa en tjejkompis i stan, hon skulle ha med sig sin syster och Johan ringde mig. Jag var i centrum med Anne och åt lunch och han "panik"ringde in mig. "Kan du följa med mig in till stan, jag ska träffa ... och hon har sin syster med sig och hon skulle tycka om det var kul om du var med". Först skrattade jag lite, men sen satt jag självklart på bussen med Johan. På väg in mot stan.
Det var många som trodde vi var ett par när vi gick omkring i centrum eller på stan, vi fick många blickar på oss. Många frågor, "Är ni tillsammans eller?".
På badmintonen var jag "Larrssas syrra", det gjorde inte mig någonting, det gjorde ingenting att jag inte hette Emma där. Jag var gärna Larrssas syrra.
Många säger att vi är lika. Många säger att vi är olika.
Jag säger att vi är lika, till sättet. Känslor, tankar och egenskaper. Utseendet, ja. Vi är båda födda med en naturlig skönhet. Långa och ståtliga.
Vi har gått igenom mycket. Vi har hört varandra gråta på avstånd från våra rum, vi har velat trösta men inte vågat. Vi har gått igenom mycket mörkt tillsammans, mycket. Vi har kramat varandra på glada och ledsna tillställningar. En av oss har dock alltid varit den starka, vi turas om. När jag gråter, tröstar du och när du gråtit har jag tröstat.
"Jag vill vara Rafael". Jahapp. Nu skulle han vara den coola igen. Vi var ute i snöstormen och lekte Turtels, Johans favorit. Jag var alltid den blåa, Leonardo. Mest för att blå var min favorit färg. Vi byggde ett fort och slogs mot fiender. Vi gömde oss och gjorde bakhåll. Vi levde oss in i det. Totalt.
"Jag fryser"
"Snälla, en stund till"
"mm.."
Som lillasyster kan man ju inte ge sig, man ska ju vara lika stark och cool som storebror?
Alla helgmorgnar vi suttit vid tv-spel innan mamma och pappa vaknat. Alla gånger han lurade mig för att kunna vinna saker.
"Om jag vinner så får du bädda min säng i en vecka".
Det var många veckor jag fick bädda sängar, fast ibland så slapp jag.
Jag kommer ihåg en film på oss när vi var små. Vi var uppe i Lofsdalen, i vår stuga. Johan tyckte jag var jätte irriterande, jag hade ett utav mina "Johan-närhets-behov" och gick efter honom vart han än gick.
"Men sluta!!" "Mammmaa säg till henne"
Jag hade ju bara lite kärlek att avge.
Jag följde efter honom i hela stugan och han gnällde. Han går och sätter sig i soffan och jag går såklart efter, sätter mig på armstödet för jag fick inte plats någonannan stans. Så hoppar han ett steg åt höger, vad gör jag? Flyttar efter såklart. 'Hopp, flytta efter, hopp, flytta efter...' Till slut når han andra sidan av soffan och vad gör då jag? Sätter mig så nära jag bara kan och pussar honom på kinden. Vad gör han?
"MAAAAMMMMAAA"... Inte så uppskattat alltså.
Att få läsa detta brev med en massa visa ord gjorde mig varm av lycka och kärlek. Tårarna rann och jag kände så mycket känslor, det är så svårt att beskriva. Vi har en sånt speciellt band mellan oss. Vi säger inte mycket till varandra ibland, vi behöver liksom inte. Vi vet ändå allt. Vi ser när vi behöver prata, när man är ledsen eller glad.
Det som är viktigast, är att vi båda vet att vi alltid finns där för varandra, oavsett vad.
Vi har alltid varit speciella jag och Johan. Vår relation. Och vi älskar varandra.
Ska bli så skönt att få krama om honom. Speciellt efter en specifik sak, fick en underbart brev av honom igår. Det rörde mig till tårar. Som jag sa till Erik:
"Detta ska jag läsa när allt går emot, för då blir jag stark".
Vi har alltid varit speciella jag och Johan. Vår relation. Som alla syskonpar så kunde vi bråka när vi var små, brottas och kivas. Vara arga på varandra, gråta för att den ena varit dum. Samtidigt kunde vi skratta åt varandra, med varandra. Jag såg alltid upp till Johan. Han var min förebild, min gud. Jag tyckte han var så cool när han hoppade ner från trappor med sina inlines, hoppade upp igen och gjorde sina trix. Jag älskade när han ville göra något med mig för då fick jag vara cool för ett tag, jag fick ju vara med honom. Synas med honom. Vi hade gemensamma kompisar när vi blev äldre, vi "hängde" som de flesta syskonparen inte gjorde. Vi kunde prata om saker som vi inte delade med andra. "Säg inte det till mamma och pappa". Aldrig. Det lovade jag.
Jag kommer ihåg en gång när han skulle träffa en tjejkompis i stan, hon skulle ha med sig sin syster och Johan ringde mig. Jag var i centrum med Anne och åt lunch och han "panik"ringde in mig. "Kan du följa med mig in till stan, jag ska träffa ... och hon har sin syster med sig och hon skulle tycka om det var kul om du var med". Först skrattade jag lite, men sen satt jag självklart på bussen med Johan. På väg in mot stan.
Det var många som trodde vi var ett par när vi gick omkring i centrum eller på stan, vi fick många blickar på oss. Många frågor, "Är ni tillsammans eller?".
På badmintonen var jag "Larrssas syrra", det gjorde inte mig någonting, det gjorde ingenting att jag inte hette Emma där. Jag var gärna Larrssas syrra.
Många säger att vi är lika. Många säger att vi är olika.
Jag säger att vi är lika, till sättet. Känslor, tankar och egenskaper. Utseendet, ja. Vi är båda födda med en naturlig skönhet. Långa och ståtliga.
Vi har gått igenom mycket. Vi har hört varandra gråta på avstånd från våra rum, vi har velat trösta men inte vågat. Vi har gått igenom mycket mörkt tillsammans, mycket. Vi har kramat varandra på glada och ledsna tillställningar. En av oss har dock alltid varit den starka, vi turas om. När jag gråter, tröstar du och när du gråtit har jag tröstat.
"Jag vill vara Rafael". Jahapp. Nu skulle han vara den coola igen. Vi var ute i snöstormen och lekte Turtels, Johans favorit. Jag var alltid den blåa, Leonardo. Mest för att blå var min favorit färg. Vi byggde ett fort och slogs mot fiender. Vi gömde oss och gjorde bakhåll. Vi levde oss in i det. Totalt.
"Jag fryser"
"Snälla, en stund till"
"mm.."
Som lillasyster kan man ju inte ge sig, man ska ju vara lika stark och cool som storebror?
Alla helgmorgnar vi suttit vid tv-spel innan mamma och pappa vaknat. Alla gånger han lurade mig för att kunna vinna saker.
"Om jag vinner så får du bädda min säng i en vecka".
Det var många veckor jag fick bädda sängar, fast ibland så slapp jag.
Jag kommer ihåg en film på oss när vi var små. Vi var uppe i Lofsdalen, i vår stuga. Johan tyckte jag var jätte irriterande, jag hade ett utav mina "Johan-närhets-behov" och gick efter honom vart han än gick.
"Men sluta!!" "Mammmaa säg till henne"
Jag hade ju bara lite kärlek att avge.
Jag följde efter honom i hela stugan och han gnällde. Han går och sätter sig i soffan och jag går såklart efter, sätter mig på armstödet för jag fick inte plats någonannan stans. Så hoppar han ett steg åt höger, vad gör jag? Flyttar efter såklart. 'Hopp, flytta efter, hopp, flytta efter...' Till slut når han andra sidan av soffan och vad gör då jag? Sätter mig så nära jag bara kan och pussar honom på kinden. Vad gör han?
"MAAAAMMMMAAA"... Inte så uppskattat alltså.
Att få läsa detta brev med en massa visa ord gjorde mig varm av lycka och kärlek. Tårarna rann och jag kände så mycket känslor, det är så svårt att beskriva. Vi har en sånt speciellt band mellan oss. Vi säger inte mycket till varandra ibland, vi behöver liksom inte. Vi vet ändå allt. Vi ser när vi behöver prata, när man är ledsen eller glad.
Det som är viktigast, är att vi båda vet att vi alltid finns där för varandra, oavsett vad.
Vi har alltid varit speciella jag och Johan. Vår relation. Och vi älskar varandra.
Syskonkärlek ♥
Kommentarer
Postat av: Moa
Sötisar...
:)
<3<3<3
Postat av: mams
Ni är det finaste goaste bästaste som finns!!
Bamsekramar från
stoltaste mamman i världen!! Pyss
Postat av: Bror
Tack så jättemycket för detta inlägg!! Såå fint!
Ha ditt brev nära dig hela tiden och läs det när du känner att det är tungt för tillfället..
Älskar dig!
Trackback
