En 20årig pensionär till er tjänst

Vissa dagar så känner jag att allting är långt borta. Att en handsträckning ut inte hjälper. Att allting är utom greppvänligt avstånd från mig. Handen sträcks ut men ingenting tas upp. Så känns det idag. I mars fick jag min fibromyalgidiagnos, som jag i och för sig har misstänkt väldigt länge, och direkt efter jag fick den så gick jag in på datorn och sökte på en massa sidor om detta. Jag hittade fibromyalgiförbundetshemsida och det är jag väldigt glad för. Jag är nu medlem och får hem deras broschyrer och tidningar 4 gånger om året. Det jag dock märker i tidningarna och på bilderna från deras möten är att det mest är äldre med. Det är ingenting konstigt med det egentligen men just när jag ser dem bilderna så känner jag mig missanpassad och känslan av utanförskap infaller. Varför har jag, som är så ung, denna diagnos egentligen?
 
Men jag vet varför. Och jag har accepterat och på ett sätt älskat anledningen. Kanske låter konstigt för er men det är så. För anledningen är min kära mormor (som jag berättat om förut), hon hade det och det är därför jag nu har det.
 
Vetskapen om varför jag har detta "tillstånd" eller "sjukdom" eller ja, vad man nu ska kalla det, gör att det är enklare att acceptera och att fortsätta vara positiv kring det.
 
Sedan jag satt där dagen efter diagnostiseringen så har jag inte hunnit kolla upp det mer. Tiden har inte funnits och inte orken heller. Jag har tänkt en massa på att jag borde införskaffa en massa hjälpmedel som jag behöver i hemmet, men det har inte blivit av och det har runnit ut i sanden. Hjälpmedel som egentligen tillhör pensionärer, men jag kan då meddela er att jag är som en tidig pensionär. Visst, inte ens fyllda 20 men pensinär i kroppen. Och ja, jag ler när jag skriver det för att det känns så konstigt och roligt, jag älskar ju gamlingar.
 
Det måste betyda att jag älskar mig själv då?
 
Det har dock ramlat in lite hjälpmedel hemma här och där. Jag har lite burköppnare, en sittdyna, en dra-maten och så.. Men det behövs mer och jag har nu suttit och tittat lite och det finns faktiskt en del, till min glädje. Men även fruktan.
 
Återigen poppar tanken upp: "Varför ska jag behöva detta?"
 
Återigen poppar acceptansen upp: "Du kan inget göra och smärtan är en del av den du är"
 
Återigen poppar lättnaden och gråtmilden upp.
 
Återigen inser jag att jag är en ung människa med fibromyalgi och jag kan inte göra någonting annat än att acceptera och vara glad över att det finns saker som kan hjälpa mig i allting, och att jag kanske till och med kan vara till hjälp för andra.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0