Ingenting ska få förstöra det jag har nu.

 
Idag ska jag träffa denna pingla och det ska bli så mysigt. Det var väldigt längesedan vi träffades (shame on us) men tiden springer ju förbi och det finns inte så mycket att göra åt det, det är ju så det är. Men idag, då blir det mys i hundraåttio. Vet inte riktigt vad vi ska hitte på men vad vi än gör så kommer vi ha hundrasaker att prata om.
-
 
Om någonting helt annat. Min knopp bara skriker efter att få skriva av sig, mina fingrar likaså. Men det tycks inte komma ut någonting. Har suttit nu en stund och tittat igenom bilder för att hitta någon som skulle passa men när jag hittar en bild så tycks orden ramla åt sidan och ner i någon avgrund. Det verkar vara antingen eller. Så här har jag känt ett tag och jag känner även när jag skriver enkla saker om vad jag gör om dagarna här i bloggen så blir jag inte nöjd med det jag skriver. Det känns som att jag bara staplar upp allting och inte har något flyt i det hela. Den röda tråden fattas. Det är frustrerande, jag försöker att inte tänka på det men nu har det kommit till ett skeende där jag känner att det hela falerar. Jag skriver men jag skäms nästan för det som kommer ut och ner här i inläggsrutan. Försöker komma på anledningen till detta, det jag kommer fram till är att det kan vara så mycket som rör sig i mitt huvud att jag inte vet vart jag ska lägga allting, vart jag ska sortera upp och ut allting någonstans. De senaste dagarna när jag lagt mig i sängen och ska sova så har hjärnan börjat snurra tusen varv. Det handlar om allt och ingenting, om framtiden och nuet. Saker jag inte kan styra över och som jag egentligen bara borde lämna åt sidan och somna, men det verkar inte gå. Jag somnar istället med tankarna virrandes överallt, tankar som flyger från sida till sida inuti huvudet och som bara vill komma ut. Tankar som boxas med hjärnan. Jag försöker tänka att det inte är så konstigt att jag tänker så mycket. Det är ju ett helt nytt skeende i mitt liv som sker. Allt som sker just nu är nytt och allting som sker är någonting jag aldrig stött på förut. Jag har slutat med mina tabletter som jag ätit i två och ett halvt år. Jag har slutat med någonting som min kropp och hjärna vant sig vid, någonting de förväntar sig ska komma varje kväll. Men nu har det inte skett under en veckas tid och min kropp har strejkat. Den har spelat massa spratt med mig men jag har stått pall och bara motarbetat vartenda symptom. Jag har gått igenom så mycket och att sluta med medicinen som var början till det hela ska inte få förstöra mitt liv som det är nu. Så är det bara. Jag står här med en sköld och mina fötter är nedgrävda i marken, för ingenting ska få rubba den verklighet jag lever i nu. Ingenting ska få förstöra det jag har nu. Ingenting.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0